Eva Swedenmarks Värld

Februari en månad för fest och firande - trots allt

2012-02-19T21:37:00.001+01:00

En ny vecka med födelsedagar, fester och firande. För mig är februari fest trots att jag är pank, trots vinter och ishalka. Men min barnakänsla av att det är min månad sitter kvar. Så förtala inte februari :) Håna vintern, skäll på kylan, men lämna min månad i fred.

Om familjeliv och ensamhet

2012-02-18T23:55:00.001+01:00

Vi har familjekväll. Milton har bott hos mig sedan igår, nu kom hans pappa också och jag och Ellen sjunker ihop framför teven och ser Melodifestivalen. Sedan ska vi se en italiensk film vi hyrt. Det är en märklig känsla det där med att ha familjemyskväll. Tänk så många lördagar vi hade det i vår familj. Oräkneliga. Skillnaden mellan det och mitt nuvarande liv är uppenbara. När barnen var små och jag levde i en familj var det ganska okomplicerat det hela. Man myste på helgerna, ibland med gäster, ibland med fester. Det var en chock som det tog år för mig att vänja mig vid att jag sedan ofta var ensam på helgerna. Då hade jag heller inte längre små barn utan alltmer vuxna med egna liv, i synnerhet på helgerna. Jag tvingade mig till en början att verkligen försöka hitta på något att göra, för annars kände jag mig patetisk om jag satt ensam en helg och jag erkände det inte. Nu spelar det inte den minsta roll. Det kan vara riktigt fridfullt.
Men jag skänker en tanke till hur självklart livet kan tyckas när man är mitt i ett skeende som till exempel familjeliv. Hur allt kan förändras. Men också att det kommer något gott ur det som till en början var en katastrof.

När lupinerna blommar är jag där, på ön jag längtar till

2012-02-16T16:30:00.001+01:00

Jag tittar ut på gråhet och slask. Men sluter ögonen och drömmer. Drömmer om ön där vårt hus finns. Huset med en lupinbacke. Det lilla röda huset i backen. Så enkelt. Så kärt.
De är det ställe jag drömmer om när någonting är svårt. Som när jag låg i en magnetkamera, ett trångt och obehagligt ställe, då visualiserade jag min ö. Hur jag steg av båten och gick stigen upp.
Så på sommaren vill jag vara där. Jag tycker om öar, kanske konstigt om man är klaustrofobisk men så är det.
Korsika är en favoritö. Jag har varit där många gånger för att koppla av och skriva. Dit längtar jag också.
Nu i mitt liv dyker en annan ö upp som jag kanske besöker någon vecka framåt sommaren. Formentera. har du varit där? Bilderna ser paradisiska ut. Flacka stränder och blågrönt hav. Vi får se om vindarna bär mig dit. Men inte när lupinerna blommar på den svenska ön i havet.

Min mardröm om att bli tvångsanmäld till Lyxfällan

2012-02-15T15:41:00.001+01:00

En av mina mardrömmar som återkommer är att jag blivit hemligt anmäld till Lyxfällan och står där med min bristande insikt i vad saker kostar och skäms över hur jag slösar. Sedan vaknar jag.
Egentligen har jag koll, men jag är en shopoholic, och dessutom älskar jag att köpa julklappar. Så nu är det kris. Den brukar vara över, den här efterjulenkrisen, i februari, i år är det värre.

Så Ellen, lika pank, och jag har bestämt att vi inte får köpa någon mat innan vi ätit upp vad vi har hemma. Mjölk får vi köpa, men bara det! Klarar mig inte utan mjölk i te eller kaffe.
Jag vill inte vara patetisk, vi går ju inte precis under och det kommer nog in pengar. Men jag måste ändå lära om när det gäller impulsmässiga utsvävningar. Vännen Jane har berättat att hon också kör med Smala veckor: "Smala veckan kallade min mamma sista veckan varje månad då det var lite tomt i börs och skafferi. Man blir väldigt kreativ när man försöker komponera ihop de olika ingredienserna i ett länsat skafferi;)", skriver hon.
Ja, vi blir fantasifulla när det inte bara är att köpa. De senaste dagarna har vi ätit väldigt goda middagar genom att kombinera fynd från frysen. Igår ville vi fira lite på Alla Hjärtans dag - och vips hittade vi två små outbakade degar, de var från i julas, med pepparkaks- och chokladkakedeg! Mums blev det till Project Runway!
Ikväll får vi se, men det blev revbensspjäll kvar i jul.
Av de svarta vinbär som är kvar sen i somras blir det god sylt. Kanske en paj???

Gör ni likadant? Det känns bra att fundera över vad man köper, hur man lagar mat. För Ellen och mig är det en nyttig tankeställare.

Bilderna är från Katja Kristofersons fotografering när bland andra Ellen och jag lagade maten till vår kokbok Kärlek och Käk.

Idag tänker jag mer på kvitton än på kärlek

2012-02-14T09:45:00.001+01:00

Ursäkta mig om jag denna dag tänker mer på kvitton än på kärlek. Idag är dagen då köksbordet ska rensas från förra årets kvitton. Det kräver verkligen styrka av mig. Belöningen blir yoga på eftermiddagen och middag med allra käraste Ellen. Eftersom vi just nu är totalt panka så har vi bestämt att vi bara får köpa mjölk och att vi ska leva på vad skåp och skafferi innehåller ett tag till. En ganska intressant utmaning. Igår blev det jättegoda köttfärsbiffar. Dessert blev ett delat tunt skivat äpple med kanel och nötter och en delad päronsplitglass som dekoration. Kunde ha platsat på vilken fin restaurang som helst.
Vännens liv är lite fullbokat för tillfället, men vi har en kommunikation som inte är beroende av bekräftelse den dag affärsmännen har bestämt att kärlek via inköp ska deklareras och deklameras.
Så jag skickar en kärleksfylld tanke till honom och vet att han fångar den och så fortsätter jag med ett annat slags deklarerande.
Hur firar du Alla Hjärtans Dag förresten?

Plötsligt kan jag inte slita mig från Sons of Anarchy

2012-02-13T23:21:00.001+01:00

Men hur gick det till när jag blev fast i teveserien Sons of Anarchy om ett ruskigt laglöst motorcykelgäng i USA. Den här serien är inget för dig, morsan, sa sonen. Du kommer inte att gilla den.
Nej jag avskydde de två första avsnitten, tappade matlusten och fick mardrömmar. Men sen... Ja vi fortsatte att titta dotter E och jag. Först tittade jag med ett öga. Sedan hände något. Som med Sopranos. Jag var bara fast i denna serie till sonens glada häpnad. Jag är ännu mer häpen själv. Men det är spännande uppbyggt och inte alls så som jag trodde till en början.
Det är väl aldrig så att jag identifierar mig med supermorsan i serien, är jag lik henne? frågade jag dottern.
Hon skrattade vänligt överseende. Hon tyckte uppenbarligen inte det.
Nu var vi tvungna att sluta titta just när det är helt fruktansvärt spännande. Nu kan jag inte sova för att jag tittat utan för att jag inte får titta mer. När jag vill.
Men OBS känsliga personer varnas!

Försökte med Knausgård men han tråkade ut mig

2012-02-12T16:07:00.001+01:00

Jag längtar efter att läsa men jag har inte rätt koncentration för tillfället. Eftersom alla pratar om Knausgård tänkte jag ge honom ett försök. Det blev lamt. Jag läste tankspritt och oengagerat. Jaha, kände jag efter sida upp och sida ner med Knausgårds tankar och trivialiteter, och varför ska jag dela din vardag? Boken tråkade ut mig.

Hittade en Nesser i soprummet. Den var riktigt förutsägbar. Redan vid en replik om att en man som verkade hedervärd nog kunde vara våldsam, tänkte jag: Han är det! Och det var det. Inte kul! Det skulle vara en liten dold ledtråd men den var tyvärr självlysande.
Ledtrådar ska vara raffinerade och villospåren likaså i en riktigt bra deckare. Men jag lägger inte tillbaka boken i soprummet utan skänker den i stället vidare till någon som vill ha den.

Men vad ska jag då läsa? Ge mig ett bra inspirerande tips på en bok att sjunka in i, gärna tjock!! Annars får det bli teveserier och egna manus. Och kanske det är just det som är grejen, jag är så inne i eget skrivande att jag liksom inte orkar utanför det in i andras böcker.

Jag ser in genom fönstren i huset där jag inte längre bor

2012-02-12T00:00:00.001+01:00

Konstig känsla att vandra på sin gamla gata i sin gamla förort med sina gamla grannar. Vi bor inte längre där. Jag tittar in i mitt hus genom fönstret, det är inte mina gardiner. Jag har aldrig varit inne i mitt hus sedan vi sålde det. Det skulle vara smärtsamt. Det kanske är annorlunda om man säljer i frid och enighet. Men efter en sårig skilsmässa och många tårar tär en försäljning på känslorna. Nu är det länge sedan. Spelar ingen roll. Aldrig att jag skulle ringa på och gå in. Tänk bara om de målat trappan som vi renslipade under kvällarna en hel vinter, på den tid när vi var lyckliga.
Så vi gick iväg, tre gamla grannar som fortfarande är vänner, vi tittade in genom fönstren i våra gamla hus där vi inte längre bor. Men vi talar inte bara om gamla tider, vi tillåter oss en dos nostalgi, men mest ser vi ändå framåt.

En ros till alla kloka engagerade bokbloggare

2012-02-10T18:45:00.001+01:00

Ibland undrar jag hur man ska göra för att bli recenserad om man inte redan är känd för att vara känd, barn till någon man skäller ut eller tidigare flitigt recenserad. Det har blivit så mycket tuffare. Antalet recensioner blir allt färre och tycks det mig alltmer koncentrerade till samma fåtal författare.
I synnerhet de som redan säljs ändå.

Så tur då att Bokbloggarna finns, dessa fantastiska engagerade människor som läser, älskar att läsa, och skriver. De läser brett och glatt och boken är inte färskvara som måste skrivas om direkt den kommit ut.för att alls ha en chans att bli omskriven. De drivs av sin kärlek till läsande och till böcker.

Så här inför Alla hjärtans dag vill jag därför dela ut röda rosor till alla kloka bokbloggare. Får jag ge speciella rosor till följande bloggar som lyft mig ur gråsörjeträsket denna vecka. Som läst och kommenterat böcker jag skrivit.
Sopkungen av mig och Maria Herngren får detta omdöme:

Bokhyllan : På många sätt tycker jag om boken! Den innehåller spänning, vänskap, sorg och svek och illustratören Maria Sandberg har gjort den fina omslagsbilden samt de svartvita bilderna i boken. Slutet är faktiskt lite originellt! Jag kan varmt rekommendera den från 10 år och uppåt!

Barn och ungdomsboksbloggen skriver om Sopkungen: Rätt så vanliga vardagshistorier men med samhällsengagemang och knorr. Det är bra!

Bokbloggaren Kristina Simar skriver så här om Förfärande är var Ängel av mig och Johan Henniger:
”En mycket givande och tänkvärd roman om en ung kvinna som hämnas på män som utnyttjar kvinnor på olika sätt. Huvudkaraktären Elise är en stark och våghalsad tjej som vågar göra det som andra tjejer bara drömmer om. Att ge tillbaka. Boken är mycket spännande och ämnet om hämnd känns faktiskt ganska rätt i det här fallet.”

Granne med potatisodlaren sträckläser och skriver: Elise, bokens hjältinna, är en Pippi, som är trovärdig. Det ser inte klokt ut på pränt, men hon är en superhjältinna som skulle kunna finnas. Hon är ingen Lisbeth Salander, med mystiska kvalitéer, hon är en "duktig flicka". Till och med en pappas flicka. En person som vill ställa allt tillrätta. Och skydda den som inga egna krafter har.

Gråsörjigt är ordet för dagen

2012-02-09T11:45:00.001+01:00

Gråsörjigt är ordet för dagen.
Gråsörjig är gatan utanför mitt hem.
Gråsörjiga är mina tankar. Vissa dagar vaknar jag och alla bergstoppar är lätta att bestiga. Inget är problem.
Andra dagar är jag kvar i sörjan.
Kanske blev jag extra deppad igår av underliga debatter. Det gör mig förtvivlad att det finns så mycket hat och mörker och jag tyckte att Maria Sveland formulerade denna oro och förtvivlan så fint i sin artikel i DN igår - som förstås väcker hat, konstigt vore det väl annars när hon trampar rasister och antifeminister på tårna. Vi vet ju hur känsliga de är för kritik, de som hatkritiserar andra. "Hon lyfter fram hatets roll i det offentliga samtalet, på många nivåer, och inte minst på ett sätt som känns som en varning till alla i en tid när allting vi tagit för givet är bräckligt och ömtåligt", skriver bror J så klokt.
Sent igår kväll sänktes temperaturen ytterligare. E tillät sig att påpeka att det fanns rasistiska kommentarer på Facebook som via en vän hamnade på hennes sida. Sansat sa hon ifrån att det heter: Chokladbollar, inget annat.
Detta utlöste en storm av rasistiska sexistiska och otäcka kommentarer till och om henne från sjuka personer på Facebook. En så liten sak, ett sådant hat.
E blev chockad, jag med.
Den värste hataren hävdade sin intellektuella status med att han var forskare på SLU - i gödselfrågor eller? Det var liksom ingen måtta i lågheten i hans sexistiska angrepp mot E.
Ja, gråsörjigt.
Men jag tänker inte fastna i sörjan. Nu lyssnar jag på mina franska sånger som vännen Annika skickade mig på Spotify, jag sitter i mitt arbetsrum. Jag ska fly in i en berättelse i stället.
Och komma ut och bestiga topparna igen i stället för att stanna i den sörjiga dalen.

Deckarna utspelades i ett kaos som slutade i ordning, så är det inte i vår bräckliga tid

2012-02-08T12:12:00.001+01:00

Intressant att fundera kring deckare och krimlitteratur. De säger mycket om vår tid. När vi började skriva deckare i mitten av nittiotalet fanns få kvinnliga deckarförfattare i Sverige. Det var en anledning till att vi började, vi var så trötta på manliga överviktiga poliser, så trötta på alla män om drev handlingen i böckerna. Idag ser deckarkartan annorlunda ut men jag funderar ofta över min fascination för att skriva och läsa deckare. Nu senast på skolbesök. Eleverna skulle skriva deckare - men det visade sig att deras lärare varken läste eller gillade genren. Svårt att vara inspirerande lärare då.

Jag brukade säga att jag läste deckare i en kaotisk tid för att det i de böckerna var ett kaos som ändå slutade i ordning, i att saker löste sig och ordningen - om än flyktig och skenbar - återställdes. Den tid vi lever i nu är så mycket mer kaotisk och mörk, bräcklig. Det speglas också i deckarna, ordningen återställs inte, annat än kanske för en kort stund, men mörkret finns där utanför.

Jag läser färre deckare idag. Men när jag gör det, läser bra psykologiska deckare, så är det fortfarande befriande att totalt uppslukas i en annan värld. Egentligen letar jag mer bra fantasy idag, som Liam Hearns serie om Otoriklanen, Hungerspelen av Suzanne Collins... för att nämna några böcker som fått mig totalt uppslukad.
När vi skriver en roman som Förfärande är var ängel hoppas jag det kan vara befriande att läsa den, befriande på så sätt att en ställföreträdande person som Elise tar den hämnd man själv kan drömma om, befriande att en kvinna inte accepterar att vara offer, utan agerar... Jag sitter i lampans sken i min lägenhet och låter henne handla

Så: Varför läser du deckare?

2012-02-06T22:51:00.001+01:00

Jag pratade med åttorna i Mullsjö om hur man kan tänka när man skriver en deckare. Det är kul. Man upptäcker saker om sig själv och får nya funderingar. Det finns piggögda ungar i klasserna, jag tycker så mycket om det. De ser på mig med ögonen fyllda av frågor och av längtan och jag säger till dem att följa sina drömmar. Bland annat. De sa ingen till mig när jag ville bli journalist i deras ålder. Jag gjorde det i och för sig ändå. Följde mina drömmar.
Men det är en sak jag vill fråga om idag: Varför läser du kriminalromaner? De frågade om det bland annat. Varför skriver du deckare? Jag har en del svar så klart, men vill gärna kasta ut frågan. Vill du svara? Varför läser du deckare?
Blir glad för svar!

Vad huvudet innehåller är viktigare än om eleven har mössa på eller inte

2012-02-05T10:24:00.002+01:00

Jag laddar för skolbesök i morgon. Med några åttor ska jag samtala om skrivande. Jag minns mina första skolbesök, jag var nervös. Nu vet jag att jag har min verktygslåda av erfarenheter att dela med mig av. Jag tänker mycket på hur samhället idag vill att alla ska vara estradörer. Jag minns några träffar FC ordnade när författare skulle möta dem som bokade skolbesök. Det blev under en tid mer och mer jippo. Man skulle spela och skoja och sjunga. Vara estradör. Men jag är författare, en person som sitter tyst för mig själv och skriver. Jag vill inte låtsas vara någon annan.
Bloggaren Bernur, som jag gärna läser, fick mig att minnas min lärare i svenska, lektor Sanner. en ganska torr stillsam man, otroligt kunnig och besjälad, tror jag, av viljan att dela med sig. Det var inga jippon på hans lektioner, han delade med sig av kunskaper och förutsatte att vi ville vara med i samtalet han förde med oss. Det var vi. Under fyra gymnasieår med honom höjde han aldrig rösten. Han lektioner var alltid intressanta.
Så jag plockar ner mina böcker, packar väskan och hoppas jag möter ögon som lyser av intresse. Om eleverna sedan har mössa på sig eller inte bryr jag mig inte om. Men det där med mössa på eller av är nästan en fixering hos väldigt många lärare i åttan. Vad huvudet innehåller är viktigare för mig än vilken huvudbonad personen har - eller inte har.

Viktigt att värna vänskapen

2012-02-03T21:14:00.001+01:00

Just idag har jag träffat en av mina äldsta och käraste vänner. Det var många år sen sist och jag har saknat henne så. Missförstånd och olycka gjorde att våra vägar drog åt olika håll. Jag tar på mig skuld för det men är nu så glad att vi ses igen. När vi träffades efter så många år var det som om vi sågs förra veckan och bara fortsatte vårt samtal. Lycka känner jag.
Strax efteråt läser jag en artikel en av mina facebookvänner skickade mig. Det handlar om vad gamla döende människor mest ångrar att de inte gjort i livet. Läs artikeln här. Den är så intressant, de flesta önskar inte att de hade jobbat mer - utan tvärtom. Men på en av de främsta punkterna finns just denna längtan efter att återse, förenas med vänner man förlorat och sedan saknat.
Punkterna kommer här, läs mer om det i artikeln.

1. I wish I'd had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.

2. I wish I hadn't worked so hard.

3. I wish I'd had the courage to express my feelings.

4. I wish I had stayed in touch with my friends.

5. I wish that I had let myself be happier.

Teater som rör och berör och ger många glada skratt

2012-02-01T23:59:00.004+01:00

Foto:TOMMY BROENG

Teater kan vara så tråkigt, de föreställningar jag ser berör mig ofta inte. Vännen har utkrävt ett moratorium på fem år av mig sedan jag drog med honom på några föreställningar på Stadsteatern som han tyckte var mördande tråkiga. Jag vet inte varför det är så - alltför ofta.

Så är det inte på Teater Reflex i Kärrtorp, en teater som nästan saknar pengar och anslag men under ledning av regissören Kent Ekberg gjort en suverän uppsättning av 13dagsafton. Inga pengar till scenografi? Då skaffar man ett stort antal bildäck och bygger fantastiska scenbilder. Otroliga kollektiva scener med proffs och amatörer som har en sådan spelglädje att det är omöjligt att inte ryckas med. Jättebra musik (sextiotalslåtar i svängig tappning och så bra framförda). Humor, känsla, överraskningar. Teater som rör och berör.

Nu är det bara två föreställningar kvar. Jag är så glad att jag inte missade den!

Om man bara får sova! Bästa sömnknepen?

2012-01-31T08:25:00.002+01:00

Egentligen hänger det på sömnen. Förra veckan var den eländig. Tankarna snurrade. Ingenting blev gjort på dagen. Blek var jag och håglös.
Den här veckan vaknar jag utsövd. Vilken skillnad. Huvudet fyllt av idéer. Glädje. Arbetslust.
Tankar som ivriga fåglar.
Måtte denna sömn förunnas mig även i fortsättningen!
Vilket är ditt bästa sömnknep?

Denna lust hos mig att utforska mörka stigar

2012-01-29T17:47:00.003+01:00

Ja varifrån kommer den, denna lust att skriva om mord och våld. Denna försjunkenhet i thrillers och deckare, detta skrivande av deckare för alla åldrar. Kommer den ur egen rädsla och skräck. En alltför triggad fantasi som vet alltför väl hur det känns att vara rädd. Så skenbart mild är jag att en kollega förvånat tittade på mig efter att ha läst Förfärande är var ängel (han hade bara läst mina existentiella barn- och ungdomsböcker innan)
- Den boken ger en annan bild av dig? sa han.
Vi är mångfacetterade, vi människor. Det goda och det onda sida vid sida. Skräcken och kärleken. Jag använder mig själv som författare, djupt inne i mig hittar jag drag besläktade med alla mina personer. Jag måste förstå för att kunna skriva. Även det onda jag beskriver.
Johan Henniger och jag hjälpte varandra att söka djup och ondska som vi knappt visste om att vi kunde beskriva när vi skrev om vår ängel Elise. Så kan det vara att arbeta tillsammans, vindlande, om man vågar kan man leda varandra in på nya okända stigar där man upptäcker mörker hos sig själv man bara anat, men också nya dimensioner av kärlek och moral.

Ja varifrån kommer denna lust att utforska mörka stigar...

Förväntan

2012-01-29T13:57:00.001+01:00

Solen skiner.
Promenadrosor på kinderna.
The Lion Roars i högtalarna.
Förväntan. Nu ...
Det ringer på dörren.

Sluta oroa dig ... det ordnar sig aldrig

2012-01-27T22:19:00.001+01:00

Jag måste säga att jag är en person som har lätt för att oroa mig. Min fantasi drar iväg med mig när jag föreställer mig allt som kan hända. Jag vet att oron är en dörr jag inte får öppna i mitt vanliga liv. Jag är hypokondrisk, jag är alltid så rädd att något ska hända mina när och kära. Det är en slags ångest som följer mig och som jag på olika sätt försöker kontrollera. Det märkliga är förresten att jag ofta får höra att andra upplever mig som en mycket lugn människa.
Så läste jag bloggvännen Peter Fowelins uppdatering på Facebook häromdagen, en vän hade gett honom rådet:

Sluta oroa dig ... Det ordnar sig aldrig

Man skulle kunna tänka att det är ett råd som skulle kunna få en orolig människa som jag att oroa mig ännu mer. Men det märkliga är att jag fylldes av frid när jag läste det. Det hade precis den lugnande effekt på mig som den kanske också hade på Peter? Jag menar, varför oroa sig när det ändå aldrig ordnar sig.
Hur tänker du? Blir du stressad av den meningen eller blir du - som jag - mera fridfull? I alla fall för en stund.

Jag tror verkligen på snällhet

2012-01-27T20:59:00.001+01:00

"Kim M Kimselius är en författarinna som har skrivit otroligt många böcker ... Hon är aldrig snål med bra tips, uppmuntrande ord och spännande skildringar av livet i allmänhet. En fin människa rakt igenom som förtjänar uppskattning!" så motiverar Trillingnöten att hon ger Kim Kimselius en Liebster-utmärkelse.
Kim skickar utmärkelsen vidare till mig bland andra. Hon vill muntra upp mig, tror jag, efter en massa tryckeritrubbel som förmörkat min himmel tillfälligt. Det fungerade riktigt uppiggande! Tack snälla Kim, alltid så omtänksam och snäll! Hon motiverar så här:
Till Eva Swedenmarks Värld vars blogginlägg alltid gör mig glad och nöjd med livet. Eva delar med sig av både smått och stort och får mig att må bra.
Kim, jag skulle kunna säga detsamma om din blogg, en varm kram tillbaka till dig. Vad viktigt det är med uppmuntran, det gör så gott i själen att bli sedd, i synnerhet när något man bekymrar en. Jag fick dessutom inte bara uppmuntran från Kim utan också ett mail med goda råd.
Jag tror verkligen på snällhet!

Färgsortering och kvittoanarki

2012-01-27T15:32:00.001+01:00

Idag spelar jag First Aid Kit, det är fint. Jag är lite besatt av låten The Lion´s roar. Lyssna!!!
Samtidigt städar jag garderober och lägger allt i färgsorterade högar. Det får mig att känna mig så ordentlig (vilket jag inte är). Däremellan tar jag en tur till köksbordet och rensar i kvittohögar och bokföringsanarki. Känner mig riktigt duktig. Allt detta bara för att vi äntligen masade oss iväg till gymmet i morse, Ellen och jag. Märkligt hur man så intensivt kan undvika något som gör en så glad, pigg och kanske till och med vacker?
Nu ska jag iväg och träffa barn- ungdomsboksförfattare på BUS Årsmöte,

Jag tycker inte om att ny s-påve utses bakom lyckta dörrar

2012-01-26T09:50:00.001+01:00

Jag känner att jag tycker illa om hemlighetsmakeri, om att utse påvar bakom lyckta dörrar. En Stefan måhända är bra... men hur ska jag kunna veta det? Jag har aldrig hört honom yttra sig i någon politisk fråga, jag har aldrig sett honom i en debatt.
Ett sådant slutet förfarande är omodernt. Fram för öppen debatt, öppna val, tänk vilken poäng det skulle ha varit med politiska debatter över hela landet med företrädare för s som erkänner att de vill, ja brinner, för att leda det socialdemokratiska partiet. Nä, i stället stänger man i sig, mumlar bakom slutna dörrar och kommer ut med en ny påve. Det är så 1800-tal. Så förlegat. Kolla vänsterpartiets öppna politiska process, så skulle man ha gjort.
Nu påminner det mig om styrelser jag suttit i, styrelser där ingen vill bli ordförande. Man tjatar på varandra: Du kan väl.... Snälla vi har ingen annan.
Så är det någon som ger med sig.
Men ofta fattas entusiasmen.
Min fattas.

Vi leker bokstäver, Milton och jag

2012-01-25T00:00:00.001+01:00

Svenska dagbladet har en rolig serie om att ha barnbarn. Karin och jag är som gjorda för att passa in i den serien. Vi avgudar våra barnbarn och att göra saker med dem. Kolla länken till Karins blogg där hon berättar om vårt senaste besök på Spårvägsmuseet. Milton älskar det, det finns ett mycket litet tåg där som han ser som höjden av lycka att åka med. Han är lite uppfylld av stundens allvar, räcker fram biljetterna till konduktören, ser allvarligt förtjust fundersam ut medan vi tuffar fram i snåla fem minuter.

Just nu leker vi bokstäver han och jag, det faller sig liksom naturligt. M som i Milton, säger han. E som i Eva. Ja sådär håller vi på och sätter upp magneter på kylskåpsdörren. Jag plockade upp ett B och sa B som i Björn. Då tittade han strängt på mig och sa: Nej farmor! B som i Bajskorv.
Var får de allt ifrån, de små liven??
Jag skulle nog kunna ha en blogg bara om Milton som precis fyllt två. men det får räcka med de små snuttar jag ibland plockar in här. Men ni ska veta att Milton för mig, det är lycka. Ja, det vet ni nog!

Leve alla kloka bokbloggare som sprider kunskap

2012-01-24T18:44:00.000+01:00

Man skriver och drömmer. Man får sin bok antagen. Den ges ut. Då borde man vara så lycklig. Jo, det är jag. Men sen kommer allt det andra. Man drömmer bara fram till utgivningen. Sedan kommer nästa dröm och nästa. Och ofta går de i kras. Hur många böcker säljer, hur många böcker recenseras? Så få. Boken kommer ut, och det blir tyst. För på kultursidorna är det främst de stora förlagens största böcker som lyfts fram. Allt färre böcker dessutom. Om barnböcker skrivs nästan ingenting.
Sedan kommer en Camilla Läckberg, en Liza Marklund - och journalisterna springer i flock för att få en intervju, det finns inte en tevesoffa de inte suttit i, inte ett radioprogram där de inte blivit intervjuade... för att inte tala om likartade intervjuer i varenda damtidning - nog är det väldigt likriktat.
Då känner jag hur fantastiskt det är nu att bloggen finns. Tänk alla entusiastiska läsande bokälskande bokbloggare. De har ofta stor kunskap, de skriver för att de tycker det är viktigt att skriva, att läsa. Vi bloggare läser, tipsar varandra, rykten om böcker sprids på nätet, det är inte storsäljarna bara, det är alla möjliga böcker.... från alla tider... från små förlag.

Leve bokbloggarna säger jag. De ger inte bara mycket ljus på de största utan hittar ljuspunkter överallt.
Idag är jag så otroligt glad för en fin recension med intressanta tankar på bloggen Granne med potatisodlaren. Läs här så förstår ni hur glad jag blev!

Jag längtar efter politiker som sätter vi och vårt framför mig och mitt.

2012-01-23T11:59:00.002+01:00

Läs Bengt Göranssons kloka tankar: "Och då finner jag – mitt i sorgen – att de fraktionskämpar som nu slåss om makten i mitt parti aldrig kommer att kunna forma framtiden. De har den svaghet som drabbar alla som valt parollen "Satsa på dig själv!" som princip, nämligen att alltid bara vara här och nu. "

Bengt Göransson är min favoritpolitiker. Intellektuell spänst, nyfikenhet, hederlighet och genuint kulturintresse präglar denne folkbildare. Varför finns det inte fler sådana politiker i s?
Jag hade förmånen att arbeta på Fönstret under den tid han var ordförande för ABF - en kulturintresserad engagerad ABF-ordförande som såg folkbildningens vikt som mer betydelsefull än sin egen karriär. Efter Bengt Göranssons avgång som ABF-ordförande följde en sorglig räcka av av SAP och LO tillsatta politruker som inte alls står för den djupa bildning och samhällssyn som Bengt Göransson företräder. Han var den sanne folkbildaren på posten, en som inte satte sin egen karriär före folkbildningen som det sedan alltför ofta blivit. Med sorg i hjärtat såg och ser jag hur de som skulle föra folkbildningen framåt, förbundssekreterare och ordförande, mer sneglar åt poster som ministrar, LO-ordförande eller s-partisekreterare.
Det har också lett till att ABF idag på förbundsnivå är en fullständigt osynlig och betydelselös organisation. (Däremot vill jag betona att det finns fantastiska avdelningar som är spjutspetsar för kultur och debatt som Stockholm, Göteborg och många andra.)
Så det är så sant det Bengt säger i den artikel ni bara måste läsa och vars slutord jag citerar här ovanför.
Läs hans analys här.
Jag längtar efter politiker som sätter vi och vårt framför mig och mitt.

En dag med franska favoriter i mitt hem

2012-01-22T11:58:00.001+01:00

Jag älskar att spela min franska Spotifylista, på hög volym i ett nydammsuget rum när solen strålar in genom fönstret. Snart ska jag träffa någon jag tycker om. Yves Montand sjunger Barbara nu, sedan blir det George Brassens, Françoise Hardy, Christopher Maë, Faudel och alla mina franska favoriter.
Ja mitt hem blir fullt av favoriter idag, denna vinterdag då jag känner glädje i mig.

Men Carin Jämtin, ingen tror dig när du påstår att Juholt själv valde att gå - så varför säger du det?

2012-01-21T21:55:00.002+01:00

Det finns mycket att säga om Juholt. Han har blivit jagad av medierna på ett obehagligt sätt, men han har inte precis varit smidig själv heller. Så avgången var väntad. Det var snyggt att han inte behövde anmäla inför hungriga pressvargar på Sveavägen 68 att han blivit avsatt. Snyggt att han fick avgå på hemmaplan - och han gjorde det på ett värdigt sätt.
Men det är förnedrande att se Carin Jämtin underskatta oss alla när hon håller presskonferens och låtsas överraskad, när hon intygar att Juholt hade VUs förtroende men att han nu själv valt att avgå. Ingen tror på dig, Carin!
Jag blir ledsen för Carin Jämtin är en klok politiker jag gillar och gärna skulle se som partiordförande. Men hennes presskonferens i eftermiddag var en katastrof. Det är livsfarligt att detta ljugande ska fortsätta. Kunde hon inte bara ha klivit fram och meddelat att nu tar hon över ansvaret.
Det hade jag gillat! Nu uppstod i stället en total förvirring kring vad som ska hända. Sluta med det där falska politikertramset, säg som det är, alla fattar. Jag gillar inte att man ljuger oss rakt upp i ansiktet i direktsändning.
Det enda som var tydligt efter den presskonferensen var att är SAP nu står utan ledare och att ingen vet hur det ska bli.

Vikten av varma händer och kärleksfyllda blickar

2012-01-21T07:23:00.001+01:00

Igår begravdes en kär gammal vän. Hans karakteristiska hatt låg på den vita kistan. Det var vacker sång och en inkännande präst, många tårar och mycket närhet. Vi såg ett bildspel genom hans liv och kunde både skratta och gråta. Det var fina möten med vänner från förr. Vad gamla alla blivit, tänker jag och undrar om de tänker detsamma om mig.
Men det är ju oviktigt. Det viktiga var känslan av gemenskap, att samlas kring minnet av en vän som betytt mycket för oss alla.
Det kändes fint att vara i Katarina kyrka, omgiven av vänner, att se hans hustru sedan så många år i vackra kläder, hon såg ut precis så som hennes man skulle ha älskat att se henne. Att se de fina barnbarnen som betydde så mycket. Kärlek.

På eftermiddagen träffade jag en levande vän med varma händer. Närheten till döden gör betydelsen av liv och kärlek, av närvaro av någon som finns i mitt liv, än viktigare. Livet är så snabbt, så flyktigt och så föränderligt. Varma händer och kärleksfyllda blickar är så betydelsefullt.

Tänk Jonas Sjöstedt som ny socialdemokratisk partiledare, vilken dröm

2012-01-20T19:45:00.001+01:00

Jag har inte en politisk blogg och det var länge sedan jag var ansluten till något parti. Men som en gång socialdemokrat är det ju sorgligt att se och lyssna idag. Jag såg Håkan Juholt i Skavlan, det var bedrövligt att höra honom tala om sin svarta bok där han skrev upp personer som var emot honom. Och den har blivit betydligt tjockare på sista tiden, sa han med ett självbelåtet flin. Det var några veckor sedan. Nu lär den boken ha blivit än tjockare. Har du den som huvudkudde Håkan?
Jag tycker att en klok och hedervärd partiledare skulle vara Carin Jämtin.

Men den bäste partiledare för (s) jag skulle kunna tänka mig är Jonas Sjöstedt. Han är en riktig härlig vänstersosse tycker jag.

En ledare med svart bok vill jag däremot inte ha i ett parti jag skulle rösta på. Oförsonlighet är ingen bra ledaregenskap.

Ja må du leva i ljuset - och i kärlek

2012-01-19T22:54:00.002+01:00

Den lille fyllde två år idag. Vi hämtade honom tidigt på dagis och han väntade spänt på presenter som han kallar julklappar och prinsesstårta och Leve-sång. Upphetsningen var nästan för stor för honom när han packade upp sin röda bil, en bondgård med en massa djur och lite annat smått och gott.
Innan gästerna kom satt jag med honom i famnen en stund alldeles uppfylld av kärlek.
En sån liten människa med så mycket klokskap redan, med sådan koll på sin rörliga röriga familj. Han ville Skypa med sin faster i Rom, det är något naturligt för honom. Hans mamma gjorde en avstickare till London ett dygn, lillfaster kom just från Australien. När jag var två var det stort och ovanligt att åka från Sundsvall till Stockholm. Jag undrar så hur världen ska se ut när han växer upp.
Ja må du leva i ljuset, sa hans far till honom. Jag instämmer
I ljus och kärlek.

Läste ni ABFs Damtidning?

2012-01-18T23:25:00.001+01:00

Jag var redaktör för ABFs tidning Fönstret i många år. Alltför många. Men vi hade en så sammansvetsad underbar redaktion och jag tyckte de frågor om kultur och folkbildning vi tog upp var så viktiga. Nu tänker jag sällan på den tiden. Jag tröttnade, lämnade och gick vidare. Men i morgon ska jag intervjuas just om min redaktörstid, min tid som kvinna i ABF. Därför funderar jag lite. Och det ska alla veta att det inte var lätt att vara kvinna, att vilja driva feministiska frågor i ABF, under min tid. Så mycket kritik jag fick för att jag ville göra en tidning i samklang med det jag ansåg vara ett av ABFs mål, en jämställd värld. ABFs damtidning, viskade grabbar i korridorerna... Det fanns många grabbar. Många bra män också. Men jag kände ofta att vi kämpade i motvind på redaktionen med våra frågor om kultur och jämställdhet.
Får tänka på det i morgon! Det är inte okontroversiellt för mig. Det ryms glädje men också ilska och besvikelser i mina minnen.
Nu kanske jag ska sova efter en intensiv dag. Yngsta dottern kom hem, var jetlaggad, så vi vaknade sex i morse, vi har pratat och pratat. Jag var i min lokal och skrev som besatt på en ny roman, helt borta från världen.
I kväll har mina tankar varit i Vietnam. En vän ska åka dit och jag tipsade om vad man kan göra. Så mycket. Det är en fantastisk tid att åka dit i februari
Kanske jag skulle ta och rymma från vinter och kyla?

Sitter just jag här och gnäller, jag som avskyr gnäll

2012-01-18T08:15:00.001+01:00

Men nu får du sluta gnälla! säger Ellen till mig när jag suckar över tryckerivedermödor. Gör något i stället. Det där gnället tar bara din energi.
Oj vad jag skämdes. Jag som avskyr gnäll. Sitter jag här och gnäller...undrade jag.

Jo det var nog sant. och jag kände hur gnället liksom kröp in i mig, handlingsförlamade mig. Som ett surt och bittert gift tog det över min energi. Jag var inte ens rak i ryggen längre utan krummade kring motgångar.
Nu har jag sovit på saken. Ilska över klantighet känner jag fortfarande men jag har också 1000 idéer på vad man kan göra.
Så nu ska jag göra det.

Jag behöver tröst!

2012-01-17T18:16:00.001+01:00

Idag hämtade vi Ellen på Arlanda och vad det känns skönt att hon är hemma igen. Nu börjar våren, tänker jag och ser hoppfullt att isen smält igen på gatorna. Elin ska komma hem från Rom också. Sen finns det så mycket som jag vill göra, så många planer som jag vill förverkliga.
Just nu har dock ett tryckeri som jag för evigt kommer att förbanna förstört mitt vanligtvis fridsamma och lugna humör. Jag ska inte fördystra er kväll med att tjata om det. Men jag är så arg att jag nästan spricker - och behöver faktiskt tröst! Finns det någon som har något trösterikt och glatt och lugnande att säga mig?

Färgfeg är jag i mina svarta kläder

2012-01-16T18:28:00.001+01:00

Idag tänker jag på färgen svart. Den dominerar i min garderob. Jag var på fest nyligen. ALLA kvinnor var klädda i svart. Vi såg otroligt tråkiga ut, ängsliga. Ändå har jag nästan alltid svart. Eller blått. Utom när jag är i Indien. Då köper jag orange sjalar hela tiden och orange blusar med guldkant. I Vietnam senast sydde jag upp en vid röd klänning med liten bolero till.
Jag tänker på svart idag för att jag var ute med min kära vän och letade kläder till begravning. Hon är färgstark. Färgmodig. Men begravning? Vi hittade bara fula kläder ute, överblivna reakläder som gjorde oss sorgsna. Vi åkte hem och provade. Hon tog på sig svarta kläder och det blev övermåttan sorgligt. Det var bara inte hon.
I stället hittade vi i hennes garderob en fantastisk kjol och jacka i olika toner av lila. Volangerna hade olika mönster. Hon tog på den och blev sig själv i stället. Så fin!
Färgfeg är jag. Det blir säkert svart för min del på begravningen.

Och vinnaren är: !!!!!!

2012-01-16T07:15:00.000+01:00

Nu har jag förrättat en dragning, inte i närvaro av Notarius Publicus men väl av Milton.
Alla tävlingsbidrag som kommit in hit till bloggen och även till min mail skrevs upp på lappar och lades i en korg. Papperslapparna var väl hopvikta.
Milton drog NAMNET.
Den som vinner Förfärande Ängel är Maia-Lii Kaar.
Grattis!
Och tack alla som deltog!
Det kommer nya tävlingar.

Till några fina bloggar jag gärna läser - med värme!

2012-01-15T13:13:00.001+01:00

Min blogg Eva Swedenmarks värld har fått en fin utmärkelse av Annelie för att för att : "Eva Swedenmark alltid skriver otroligt intressant och nära om att skriva, om att vara kvinna, om att vara människa och vikten av familjen."Tack för det Annelie! Det värmer. Det fantastiska med bloggen är ju att man sitter i sin ensamhet, kastar ut ett rop och får svar från detta stora hav av fantastiska bloggare så fyllda av klokskap och insikter.
Jag läser alltid din blogg Trying to follow my dreams med stort intresse och önskar dig all lycka med snar bokutgivning!

Till utmärkelsen hör en uppgift. Liebster betyder "käraste"och utnämningen ges till bloggar med färre än 200 följare/prenumeranter. När man får utmärkelsen ska man göra följande:
Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka.
Skriv ner de 5 bloggar man vill lämna utmärkelsen vidare till dem och låta dem veta det genom att lämna en kommentar i deras blogg.
Till sist hoppas man att de utvalda vill lämna utmärkelsen vidare...

Jag vill ge denna utmärkelse vidare till:
Simona Ahrnstedt för hennes humoristiska inblickar i skrivandets vardag, vällust och vedermödor
Backman i Hanoi/ när jag läser den kan jag låtsas att jag är i Vietnam
Evas blogg vardagstankar från Jämtland en blogg jag alltid läser. Så klok, varm och generös.
Monika blogg om skrivande kloka tankar från en mångsidig kulturskapare
Penna och bläckhorn Jenny ger alltid nya infallsrika vinklar på litteratur och skrivande

Hur farligt är det för barn med leksaker med magneter i?

2012-01-14T17:35:00.001+01:00

Granen är plundrad, utslängd på balkongen. Alla mina fina kulor är nerpackade. Adventsstakarna likaså. Jag har dammsugit barr hela dagen. Och lär väl så få göra ett långt tag framöver. Milton har åkt hem efter att ha plundrat granen med mig. Han älskar att hjälpa till.
Milton göra kaffe, erbjuder han sig och vet precis vilka knappar han ska trycka på på min espressoapparat. Han har också lärt sig vilken lättlockad människa hans farmor är.
Farmor bygga lego, sitta här, meddelar han.
Miltons bokstäver, säger han och tar stolt fram sin låda med en massa bokstäver med magnet bakom.
M som i Milton säger han, E som i Eva. Leka?

Men lådan med bokstäver oroade mig. Först var det jättekul, sedan läste jag varningstexten på omslaget som jag missat i min hänförelse över hur roligt det var att leka bokstäver. Och den varningen kan skrämma vem som helst. "Magneter kan orsaka allvarliga skador och dödsfall. Uppsök omedelbart läkare om någon har svalt eller andats in magneter." Uppfordrande text som kan skrämma slag på en orolig typ som jag. Först ställde jag undan lådan, sen konfererade jag med folk och alltså han kan inte få in bitarna i munnen, magneterna ligger inbäddade i trä... men ändå. Och hur gör man för att andas in magneter... Någon som vet? Eller som har synpunkter på magneter i leksaker? Jag hade inte riktigt förstått detta. Milton har Muminfigurer också med magneter på baksidan...

Hur har ni det med magneter och barn?

Jag fick lust att läsa Horace Engdahls senaste efter kvällens Skavlan

2012-01-13T23:52:00.004+01:00

Vilket bra samtal det kunde ha blivit i Skavlan ikväll om inte de två urtramsiga norrmännen Bård Tufte Johansen och Harald Eia varit med - de skulle tydligen vara ett komikerpar men jag kunde hålla mig för skratt. Det var dock intressant att lyssna på de övriga gästerna som tyvärr fick för litet utrymme på grund av tramset. Horace Engdahl är kunnig och rolig på ett intelligent sätt. Jag skulle gärna ha sett och hört mer av honom och diskussionen om bildning/utbildning med Louise Hofsten.
Jag letade fram Horaces senaste, Cigaretten efteråt, som jag gav dotter Ellen i julklapp. Fick stor lust att läsa den. Hans förra, Meteorer, är en av hennes favoriter. Jag gillar den också.
Jo, jag vet att jag varit irriterad på ovanligt dumma svepande generaliseringar från Horaces mun om bloggare. Men å andra sidan säger han också mycket klokt, så nu går jag till källan, den senaste boken.
Milton vaknade av ljudet från Skavlan och var mycket förtjust över alla applåder i programmet och deltog ivrigt i dem. Tala inte om för hans föräldrar att han fick sitta med mig under mjuka pläden och titta en stund innan han somnade igen! Det var väldigt gosigt.

Lisbeth Pahnke var den första i min klass som bokdebuterade

2012-01-12T17:21:00.000+01:00

Jag tänker att när jag var ung och ville skriva så var drömmen så hemlig att jag knappt yttrade den för mig själv en gång. Men den fanns. Vi startade den hemliga cirkeln Ave Ars på gymnasiet och läste för varandra vad vi skrivit. Men det var inte någon i Ave Ars som debuterade först i vår klass. Det var Lisbeth Pahnke som skrev hästböckerna om Britta och Silver som många läst.

Om jag varit ung idag, jag undrar om det hade varit annorlunda. Hade jag vågat vara mer öppen med mina drömmar? Eller hade Sundsvalls Jantelag som formuleras: "Du ska inte tro att du är nåt" slagit till?

Kanske är öppenheten större idag. Det finns hela nätet med vänner att dela drömmar med. Att prata med. Få råd av. Just ikväll ska jag förresten gå på mingel för författare anordnat av den otroligt flitiga författarcoachen Ann Ljungberg. Mer om det i morgon.

Ny chans att vinna vår Ängel på Boktispet.se

2012-01-12T14:01:00.000+01:00

Eva Swedenmark och Johan Henniger om Förfärande är var ängel

torsdag 12 januari, 2012 av Boktipset tipsar

Eva Swedenmark och Johan Henninger är aktuella med Förfärande är var ängel. En roman om hämnd och om en kvinna som får nog av att vara rädd.
Boktipset har intervjuat Eva och Johan om hur det är att skriva en bok tillsammans och hur bokidén kom till.

Dåraktigt nog känns det - våraktigt

2012-01-11T11:51:00.000+01:00

Jag vaknade tidigt i morse och gick och tränade. Gick på snöfri gata i ljummet regn - alldeles underbart - det bästa vinterväder jag kan tänka mig. Nu är himlen lite blå och det känns våraktigt - kanske dåraktigt att börja hoppas redan men det gör jag. Jag är en dåraktig optimist i min väntan på sommaren. Snart står vi på bryggan igen, lille mannen och jag.
Jag har klistrat in kvitton, besvarat en massa frågor, skickat iväg mail, nu lyssnar jag på min franska lista på Spotify, åh Faudel!!! Ljuset kommer in genom mina fönster.
Ja, med det vill jag bara skicka vårhälsningar. Livet är verkligen upp och ner. Igår var mina tankar svarta. Kroppen trött. Idag - tvärtom. Livet är en berg-och-dalbana och jag är så tacksam så länge som jag får åka med.

Är du ett lejon, en vildhäst, en älg eller kanske en apa när du ser dig själv som ett djur?

2012-01-10T12:57:00.000+01:00

Jag hade en arbetskamrat en gång som alltid såg människor som djur. Själv tyckte hon nästan det var lite pinsamt och hon vägrade säga vilka djur vi var, hon gick bara med på att säga om det var rätt eller inte det vi gissade.
Hon kunde däremot berätta vilka djur hon såg i andra arbetskamrater och det var ofta (men inte alltid) träffsäkert.
Min vän M hävdade alltid då att hon var en älg, och hon fick rätt av arbetskamraten, hon hade just sett en älg. Just det höll jag dock aldrig med om. Efter några år så skiftade min väns djurbild och hon blev en vildhäst i stället i sina egna ögon - en perfekt bild av henne, tyckte jag.
Varför tänker jag på djurbilder? Jo, min vän Jane Morén skickade igår en kommentar till mig när jag skrev om hur svårt jag har att komma igång. Den var så bra att jag vill blogga om den. Så här skrev kloka Jane: Inom konsten pratar man om leoparden. Att en konstnär ibland träder in i ett tillstånd som för betraktaren kan te sig som att han eller hon gör absolut ingenting, men det är i den fasen som konstnären jobbar inuti utan att vara medveten om det. De där perioderna är helt nödvändiga annars blir det ingen konst!
De orden tar jag till mig. Jag tänkte på mig själv som en leopard som vilar i djungeln igår när jag inte kunde sova och kände hur de stressade musklerna i min kropp slappnade av .
Vad jag trodde att min arbetskamrat tänkte om min djurbild? Ett lejon. Det var självklart för mig och det var det för henne också.
Men vad ser du dig själv som? Vildhäst, apa, lejon, hund?? Berätta!

Sätt igång då! Vad väntar du på ...

2012-01-09T10:40:00.002+01:00

Kall vintermorgon och nu är julen slut även om julgranen står är så grön och grann utan att ha tappat ett enda barr. Men jag sitter i mitt arbetsrum i Solidaritetshuset och funderar på vad jag ska ta itu med. Hjärnan är tom och blank. Alla möjligheter finns alltså. Några manus är i olika stadier av bearbetning.
Men jag plockar i papperen och vet inte riktigt var jag ska börja. Hade jag varit hemma hade jag i detta läge fyllt tvättmaskinen, plockat fram hemska administrativa papper, torkat köksbänken och vattnat blommorna. Allt så bra sätt att fly den nakna sanningen: Det är skriva jag ska och vill. Jag prokrastinerar oj vad jag är bra på det.

Men nu ska här inte prokrastineras mer. Jag har tänt mina små ljus, jag har hängt upp den förnämliga årskalendern med århundradets mästare i tungviktsboxning som jag fick av brorsan P. Macen stirrar uppfordrande på mig.
Sätt igång då!

Detta ord som ska förvandla ingenting till allt möjligt

2012-01-08T06:17:00.001+01:00

Julgranen lyser fortfarande. "Men var är alla paket?" undrar Milton, nästan två, när han kommer. Och var är mina fastrar? Inte ens två är han men skypar med en faster i Italien och längtar efter en faster i det alltför avlägsna Australien. Jag säger som Milton: Kom hem!
"Inte Skype nu?" sa han förvånat när han såg Elin IRL när hon kom hem till jul.
"Flyga högt landa marken!" sa han till Ellen när hon kom hem från Japan i höstas.
Snart landar de marken i Sverige igen, båda fastrarna, båda döttrarna. Jag längtar efter det.

För en timme sedan drog Elin till Italien igen.
Julen är slut nu. I morgon är det arbetsdag.
Vad ska jag ge mig själv för uppdrag?

"med insikten att 'i begynnelsen var ordet' men vilket ord - detta ord som genast ska börja förvandla ingenting till allt möjligt. För i början står det ingenting på det vita papperet. Inte ett ord."

Jag läser den magiska kloka Hemlighetstillståndet av Inger Christensen (Ariel förlag, Essäer, översättning Anna Hultenheim) som jag fick av brorsan J.
"Den här måste du läsa", sa han.
En bok om människans relation till språket. Jag kommer nog att skriva om den boken då och då när hennes kloka tankar landar i mitt huvud.

Vill du vinna en förfärande ängel?

2012-01-07T06:18:00.001+01:00

Men vad tänker jag på! Klart jag måste lotta ut ett ex av Johan Hennigers och min Förfärande är var ängel, färsk från tryckeriet-
Vill du vinna ett ex?
Du har en vecka på dig.
Skriv här på bloggen i kommentarerna eller maila mig (evapavift@hotmail.com) namnet på den bok du just nu läser. Bland svaren drar jag helt opartiskt en förhoppningsvis lycklig vinnare.

Senast 15 februari!!

Shakespeare möter sextiotalet

2012-01-05T23:47:00.003+01:00

Jag är ganska teatertrött men jag missar inte Kent Ekbergs föreställningar. En gång i tiden spelades de i ett stort tält i Margaretaparken i Enskede (ja, vi var gifta på den tiden, Kent och jag och var tillsammans med om äventyret Enskedespelet). Nuförtiden på Teater Reflex i Kärrtorp.

I kväll var det premiär på 13dagsafton i en helt ny överraskande läsning. Förstås. Som ofta svajar det en aning på premiären, föreställningen sitter bäst efter några gånger, men det var redan idag överraskande och omtumlande. Se den! tycker jag! Och låt Kent göra en fantastisk föreställning med proffs och amatörer på Dramatens stora scen, det du Marie-Louise Ekman vore något!

Tvillingarna Viola och Sebastian lider skeppsbrott.
Så börjar Shakespeares Trettondagsafton. Där slutar likheten med den yttre handlingen för tvillingarna flyter iland mitt i 60-talets Sverige.
De hamnar i kraftmätningen mellan tuffingarna i MC-gänget och de riviga brudarna på fiket på Däckpalatset. Sanningssägande städare, rockiga kammarjungfrur som slänger sig med kända Shakespeare-citat.
Bra sång och musik. Det är kul!
Köp biljetter på www.teaterreflex.se .
Och läs Margareta Sörensens strålande recension av föreställningen i Expressen.

Jag vänder på bleknade pusselbitar som inte passade in

2012-01-05T11:36:00.001+01:00

Ju äldre jag blir desto mer kontakt får jag med mig själv i olika åldrar, det är ett märkligt fenomen. Kanske har jag mer tid att landa i mig själv nu när jag inte stressas så hårt av ett tufft arbete utan har mitt skrivande som yrke och liv. Vad det nu beror på så tycker jag om försjunkandet i olika epoker i mitt liv och jag tycker om att försöka vända på gamla bleknade pusselbitar som aldrig stämde och förstå, såhär i efterhand. Det är väl precis vad jag försökt göra också i mina egna ungdomsböcker. Den första läsaren av de böckerna var verkligen jag själv. Jag skrev för att förstå.
Jag tänker inte på en läsare utanför mig själv och försöka anpassa det jag skriver för att det ska gillas av någon annan. Jag är både författare och min första läsare.
Det jag brottas med i mitt liv, den kampen finns också i andra.

Att det ska vara så svårt att göra det jag verkligen vill

2012-01-04T10:51:00.001+01:00

Dimmorna lättar inte i mitt huvud, släpper inte fram energi och kreativitetens sol. Jag skjuter på beslutet att gå till arbetslokalen och börja skriva på allvar, inte bara dutta ner några lösa tankar. Först var det efter nyår jag skulle börja. Nu säger jag när Elin åkt tillbaka till Rom, den 9 januari. Jag vet ju att det enda som fungerar är att sitta där vid det obevekliga skrivbordet med en sträng Mac framför mig, en uppfordrande pappersbunt bredvid och ingen tvättmaskin eller dammsugare eller någonting som stjäl uppmärksamhet.

Att det ska vara så svårt att göra det som jag verkligen vill!

Bilden bredvid tog fotograf Paulina i Kavalla i Grekland. Där var det lätt att arbeta, huset andades skrivro. Jag lyssnade på grekisk musik och inte ens solen lockade iväg mig från Macen och skrivandet den månaden annat än korta stunder.

Min vän Pålle, en klok man jag saknar

2012-01-03T12:48:00.001+01:00

Det finns människor som med sin kraft och sina visioner ger andra mod att förverkliga sina drömmar. Min vän Pålle, Bengt Pålsson, var en sådan person. Jag träffade honom i början av sjuttiotalet i teatersammanhang. Han brann för folklig teater, han brann för teater med mening och innehåll och samtidigt för en teater med folklig kraft.

Pålle var både en teatervisionär och en praktiker som satte upp många föreställningar och inspirerade unga teaterarbetare.
Oändliga är alla givande politiska diskussioner vi haft genom åren. Ofta på verandorna till våra sommarhus där vi bodde grannar sedan sjuttiotalets mitt.
Nu är Pålle borta. Jag minns honom med värme, hans bergfasta radikala tro, hans bullrande skratt, hans envishet och hans vänlighet.
Pålle dog som en gammal vis man. De sista dagarna i livet orkade han bara vinka lite till sin familj.
Jag skickar en vinkning tillbaka till Pålle, en klok man och en god vän. Du är saknad, dina idéer lever. Det gör minnet av dig också.

Jag vill göra det jag gör, vara där jag är - var jag än är

2012-01-01T13:10:00.000+01:00

Idag är den första dagen i ett pärlband av 365 dagar - det är väl alldeles underbart?
Många dagar att fylla med kyssar och kärlek. Många tankar att tänka och tid att tramsa också!
Inga nyårslöften har jag gett, men jag vet att jag vill vara i nuet. Framtiden drabbar en ändå så varför denna oro i förväg jag ofta känt.

Jag vill göra det jag gör, vara där jag är, det är en förhoppning inför året.
Koncentrera mig på att njuta av tillvaron just där jag är - var jag än är, ägna mig åt den jag är tillsammans med just då och där.

Det är en gåva, alla dessa dagar. Och det är jag själv som har ansvaret för att fylla dem med det innehåll jag vill

Kärlek till er inför det nya året

2011-12-31T12:03:00.000+01:00

Visst är det så att det man gör på nyårsafton präglar resten av året? Nej säkert inte ändå brukar jag tänka att det är en viktig dag. Jag är nöjd med att jag vaknade av klappar från två små knubbiga händer och ett litet gott skratt. Milton sov över. Emil hämtade honom. Elin bor här hemma just nu. Det är bara Ellen jag får skicka hälsningar til över nätet men hon finns i mitt hjärta om än hon är långt borta i Sydney.
Kvällen firas med gamla goda vänner.

Jag har aldrig förstått det där med att nyårsafton ska firas med våldsamt festande och drickande. I mitt föräldrahem var nyårsafton en högtidlig dag. Vi lämnade det gamla året med dess glädjeämnen och sorger. Vad ska det nya året ge? Det funderade vi på och blev lite högtidliga.

Jag känner mig också så, lite allvarlig och högtidlig inför ett nytt år.
Jag vill önska er alla ett fint slut på detta år och ett Gott Nytt År med mycket värme, vänskap och kärlek. Det är ju det som räknas i livet. Eller hur?
Så kärlek till dig och till dig... som läser min blogg.

Mellanrum och glädjeämnen: M som i Milton

2011-12-30T15:27:00.001+01:00

Vännen läser mina statusuppdateringar och frågar försiktigt om jag drabbats av mellandagskoli. Kanske. Har känt mig som om jag är i ett mellanrum ett tag. Allt borde ju vara underbart. Det är så varmt och snöfritt att sanden inte ens var frusen i sandlådan när Milton och jag var där. Det är inte snö så jag kan inte skylla på snödepression. Boken är nytryckt och kommer efter nyår. Det kanske bara är backlashen efter alla julförväntningar och en viss oro för vad jag ska skriva nu som får det att knyta sig i mig.
Tur jag har Milton, den bästa antidepressiva medicin som finns. Vi var på Spårvägsmuseet idag, i eftermiddag ska vi se Pippi Långstrump som han älskar. Vi har en ny bokstavslåda och han säger: M som i Milton och plockar upp sitt M. Så kan han E som i Eva.
Nästa månad fyller han två år, min lille glädjeman i livet.
M som i Milton, inte i Melankoli, bestämmer jag mig för. M som i Morgondag.

Landet långt borta som kommit mig så nära

2011-12-29T22:57:00.001+01:00

Vilken häftig längtan till Vietnam jag drabbades av. Några vänner ska åka dit och i min fantasi var jag plötsligt i Hoi An, staden jag återvänder till. Nu är det ett år sen sist. I min fantasi vandrar jag på de smala gatorna, livet är långsamt är i Hoi An. Jag kommer ikapp mig själv där. Kunde jag förflytta mig någonstans, just precis nu, så skulle jag sitta på mitt favoritcafé just i den lilla staden, just i det landet långt borta som kommit mig så nära.

Misterioso - lovande serie

2011-12-28T23:04:00.001+01:00

Äntligen en bra svensk polisserie, tänker jag efter första avsnittet av Misterioso. För det mesta skäms jag när jag ser de svenska serierna för att det är så töntigt gjort med repliker som faller som tunga stenar till marken. Men Misterioso efter Arne Dahls roman var spännande och annorlunda. Om än på gränsen till för våldsamt. Harald Hamrell har regisserat, Cilla och Rolf Börjlind dramatiserat.
Blir dessutom alltid glad att se Frida Hallgren. Min favoritskådis! Alltid äkta.
Och vad skönt det är att serien går i SVT - man slipper dessa påfrestande urusla tröttande reklamavbrott som så förstör upplevelsen.

Känslan när man lämnat ett manus och tänker: Och vad nu?

2011-12-27T15:25:00.001+01:00

Jag flyr så klart in i festen och gömmer fastan. När jag lämnat en ny bok och den kommer från tryckeriet och väntar på att vandra ut i världen - då grips jag av ångest. Det blir tomt. Vad ska jag skriva nu? Kan jag överhuvudtaget skriva? Orkar jag med en ny bok? 300, 400 tomma sidor att fylla. Med vad? Ni vet den där postmanuskänslan som är ganska jobbig. Också lustfylld, men samtidigt laddad med ängslan. Hur går det nu för barnet man släppt ut i världen - och räcker min fantasi och framför allt min kraft till för att skriva en ny.
Sådana tankar tar kraft, jag flyr in i festen, tids nog, efter nyår måste jag se allvaret i vitögat när jag sitter där framför min Mac och tänker: Och vad nu???

Skulle inte julen vara till påska?

2011-12-26T22:21:00.001+01:00

Erkänn, visst är det litet snopet varje år? Man laddar så inför julen, mat och paket var jag går, var jag sitter och var jag står ... skåpen fyllda, tissel och tassel.
Så kommer den underbara julen, alla mina barn var här, sonsambon och ljuvliga barnbarnet och exmannen. Vi hade en fantastisk julafton och juldag... vi åt, vi delade klappar och det kändes verkligen att vi var en familj med mycket kärlek
Men också en familj med många intressen. Idag annandag jul så vips var yngsta dottern på väg till det hopplöst avlägsna landet Australien. Millarna tog sina paket och flyttade hem och E som kommit hem från Rom gick ut och träffade kompisar.
Jag hann inte riktigt med.
Skulle julen vara så här kort? Skulle den inte vara till påska? Undrar jag och den granna granen. Vi känner oss lite snopna. I synnerhet granen som riskerar att snart bli utkastad.

Julklappsboken

2011-12-26T17:10:00.000+01:00

Jag har bara klappat på den ännu, Kerstins Ekmans Grand Final. Jag önskade mig den så mycket och är så glad att jag ha den. Nu ska jag snart börja läsa efter några dagars intensivt och härligt julfirande. Det jag lovar mig själv är att inte snabbläsa som jag alltför ofta gör när något är bra. Jag vill njuta av denna bok som så många tycker så mycket om.

Dan före dan gör jag som jag är van

2011-12-23T23:21:00.001+01:00

O forna tiders kvinnor, vad de slet i sina hem inför jul. Jag minns att mamma diskade allt porslin, torkade ur skåpen, lagade massor av mat. Allt skulle vara så perfekt. Å andra sidan hade vi få rum och inte så många saker. Det var ett annat liv. Min pappa deltog inte i hushållsarbetet, däremot tog han in granen och satte upp julgransbelysningen - och efter julmiddagen med hela släkten så var det alltid mamma och fastrarna som diskade och jag minns hur jag redan som liten tyckte det var orättvist att alla män satt kvar i vardagsrummet medan mammorna diskade i köket, kokade kaffe, tog fram allt hembakat.
Minnen.
Kvällen före julafton har vi verkstad. Lägger in paket, rimmar, lägger sista handen vid julmaten. Fixar granen. I år var vår gran så kraftig att stammen var för tjock för julgransfoten. Vad gör man då? Elin lånade såg av grannen och sågade mödosamt bort de tjockaste bitarna så vi kunde tränga ner den i foten.
Nu rimmar Elin och Ellen på de paket jag ska få, det är därför jag skriver på datorn, jag är tillfälligt utkörd från köket.
Det är vi tre som är hemma nu. I morgon kommer resten av familjen.
Men vet ni vad, ingen av oss tre har någon lust att sätta upp julgransbelysningen. Men det måste ske. Inte kan vi acceptera att det skulle vara en pappauppgift :)
Nu måste jag rimma!!!

Vad får dig att minnas och längta av allt som finns på julbordet?

2011-12-22T23:26:00.001+01:00

Jag undrar vad som är helt oumbärligt på ditt julbord? För mig är det kanske senapen så som mamma gjorde den, det är också sillsallat - just som mamma gjorde den... fast mina barn är inte så förtjusta i sillsallat och inte heller i rödkål. Jag gör det ändå. En massa syltor och grisfötter och andra feta saker som fanns på barndomens julbord saknar jag inte. Men just senapen, och just mammas sillsallat. Och jag saknar hennes chokladsnittar, mina blir inte så goda.

Smakerna är kopplade till lyckliga minnen för min del, saknad också.
Vad är det som får dig att minnas och att längta av allt det som finns på julbordet?

Det hör till julen att laga och fixa mat och godis

2011-12-22T20:58:00.001+01:00

Pepparkaksdegen blev lite lös. Fikonmarmeladen däremot för hård. Saffransskorporna är på gång och jag har gjort min andra omgång god fransk kola à la Eva. Den första gick åt fort.
Vi har knytis här på julafton så i morgon ska vi i vårt hem fixa laxen medan E och ML gör skinka och revbensspjäll. Allt kan köpas färdigt men det är inte lika kul. De jular då jag ingenting gjort själv utan bara köpt julklappar känns lite fattiga hur mycket klapparna än kostat. Det egna skapandet och lagandet måste till också. Eller vad tycker du?

Fördriver mina dagar med häftiga upplevelser

2011-12-21T22:51:00.000+01:00

Jag mindes plötsligt receptet igen på min franska kola, det som jag slarvat bort. Testgjorde en omgång - och ja den blir bra. Man kastas mellan passionerade utflykter i julklappsdjungeln - jag älskar att ge min familj julklappar, så är det bara - matplanering, jobb och allt annat. Ingen gran än men många paket att lägga under den. Kärleksfull planering med familjen om vad som ska ätas.

Två häftiga upplevelser:
Ny japansk restaurang : Blue Light Yokohama på Åsögatan, den bästa japanska mat jag ätit i Stockholm. Ändå inte så dyrt. Trevligt. Enda problemet är att det går för fort att äta upp de goda men små rätterna. Måste hitta ett system att äta långsamt och njuuuta.

Idag en häftig och infallsrik teaterupplevelse, iscensättningen av det mångomtalade SCUM-manifestet på Turteatern i Kärrtorp. Ni vet föreställningen som så många hade synpunkter på utan att ens ha läst manifestet eller sett föreställningen. Tänk att blotta ordet feminism - ett så viktigt och vackert rättviseord - skrämmer livet ur en del! Att skådespelarna mordhotades av den märkliga gruppen Moderatmän drog bara mer publik och det är bra. Det är en viktig och tankegivande uppsättning som många borde se.

"Sträckläste Ängelboken igår, det gick inte att sluta."

2011-12-20T15:57:00.001+01:00

Nästan ingen av er har läst Johan Hennigers och min nya Förfärande är var ängel. Nya upplagan kommer i början av 2012. Men från den kritiker jag respekterar allra mest - och vars omdöme jag väntar ivrigast på - har jag fått lovord om både handlingen och språket - sublim! blir den kallad vår Ängel. "Sträckläste Ängelboken igår, det gick inte att sluta!"

Ikväll ska vi fira utgivning och jul med japansk mat och så sakteliga har vi börjat tvinna trådar som leder framåt till en fortsättning. Det är det mest underbara, när man känner att det finns idéer att spinna vidare på, idéer som bär i alla fall i den första entusiasmens rus.

Tillsammans - ett ord jag tycker mycket om

2011-12-17T23:02:00.001+01:00

Jamen jag är väl en riktig sjuttiotalsmamma! Då var mina barn små, sjuttiotalet och åttiotalet. Vi bodde i Enskede största delen av tiden och var det något om var självklart så var det att våra barn skulle vara med. Det var de! Överallt och alltid och det var härligt. Massor av barn och vuxna vid middagarna och festerna. Glada gäng av barn som lekte. Jag tog med dem till politiska möten, till kongresser och konferenser och demonstrationer. Kanske fick de en överdos av rörelsens barnverksamhet - men det mesta var härligt. Och det allra härligaste var självklarheten att de skulle vara med. Min arbetsgivare då betalade för barnens biljetter och hotellkostnader och ordnade barnverksamhet medan möten mm pågick. Det var bra att barnen var med, ansåg man. För mig och många andra var det en förutsättning för att vi skulle kunna delta.
Sedan skedde en förändring. Nittiotalet blev inte likadant men då var mina barn ganska stora. Men jag minns hur Maria fick betala gräsliga hotellkostnader för sin lilla kille på ett ABF-arrangemang i Luleå där hon var med som journalist men också ville ha med sig sin lille son. Så som jag berättat att det brukade vara. Det kändes som en riktig backlash det hon upplevde då!
Tänkte på det för att jag var på svägerskans trevliga femtioårsfest ikväll på restaurang Babajan. Milton var med. Han hade så kul. Och jag älskar att han var med. Han åt, mest oliver, han dansade och sjöng. Jag gillar dessa sammanhang med barn och vuxna tillsammans.
"Tillsammans" är ett av Miltons viktiga ord. Han vill att vi ska göra saker tillsammans, då blir han nöjd och trygg på sitt lilla förunderliga tvåårsvis. Jag med för övrigt.

Kärleken till mina barn ger livet dess mening

2011-12-16T22:30:00.001+01:00

Jag minns när min bror fick sitt första barn (Sara som nu är min fantastiska förläggare) - uppriktigt sagt tyckte jag det verkade onödigt att skaffa barn när det fanns så många barn på jorden. Jag ville förändra världen i stort, hade inte tid med barn, trodde jag.
Några år senare träffade jag min stora kärlek och det var ingen tvekan om att det var barn vi ville ha, omedelbart, med varandra.
Det är länge sedan. Men jag tänker att det som jag tyckte verkade "onödigt" var precis det viktigaste jag gjort i mitt liv. Ingenting har fyllt mitt liv med så mycket kärlek och lycka som mina barn, ingenting är så viktigt och ingenting har mer gett mig kraft att tro på en framtid. Nu har dessutom min familj utökats med ett barnbarn som jag älskar oändligt.
Jag tänker att det kanske är så det också kan vara. I ringar sprider sig den kärlek vi känner för våra barn, vi vill deras bästa, det är kanske är mina barn som är meningen med mitt liv. Den lilla kärlekscirkeln som vidgar sig, som tar in fler. Kärleken som sprider sig som ringar på vattnet och som inte är begränsande. I stället tror jag att ju mer kärlek vi ger, desto mer kärlek har vi att dela med oss av.

Vilken lycka att få uppleva Tranströmer på Dramaten

2011-12-12T20:52:00.001+01:00

Vilken fin kväll vi haft på Dramaten som i sedvanlig ordning firade Nobelpristagaren i litteratur.
Denna kväll i närvaro av Tomas Tranströmer som under publikens jubel rullades in bland åhörarna. Faktiskt precis framför oss som satt på parkettens fjärde rad.
Tomas Tranströmers dikter framfördes av Jonas Bergström, Stina Ekblad, Krister Henriksson, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Hamadi Khemiri, Angela Kovacs, Ana Laguna, Irene Lindh, Hannes Meidal, Shima Niavarani och Mirja Turestedt. Per Wästberg, Svenska Akademien, vän med Tranströmer sedan fyrtiotalet inledningstalade. Vackert spel vid flygeln av Love Derwinger.
Romanska bågar, min favoritdikt, fick jag höra och många av haikudikterna. Dessutom lästes översättningen av en av hans dikter på många språk - allra vackrast var det på persiska!

Mindlessness som metod i skrivande och översättande

2011-12-12T08:27:00.002+01:00

Ibland läser man något så häpnadsväckande bra och insiktsfullt att det ligger kvar som en glädje i huvudet.

Så är det för mig när jag läser John Swedenmarks nya klokbok Baklängesöversättning och andra texter. Han pratar om "en omedveten fas och en medveten fas (och vetskapen om en trafik dem emellan".
Han beskriver hur han strävar efter att i ett inledningsskede av översättandet kringgå medvetandet - och jag inser att det är det som sker också med mig i de lyckligaste stunderna av skrivande. Skämtsamt - men med allvar - säger att han övat upp en teknik för "mindlessness" i inledningsskedet av översättandet:
"idealet är att översätta per hand i bokens eller papperets marginal med så kort fysiskt avstånd som möjligt, Då uppstår en tjuvkoppling från ögat direkt till handen som ofta åstadkommer briljanta lösningar utan att ens fråga mig till råds."
Boken är en av de första i en ny serie i Ariel Litterär kritik

Idag bildade vi Maria Sandel-sällskapet

2011-12-11T17:30:00.001+01:00

Det är inte varje dag man är med och bildar ett litterärt sällskap - det gjorde jag idag. Maria Sandel-sällskapet bildades i ABF-huset på initiativ av bland andra Kersti Bosdotter, entusiastisk kulturfrämjare i arbetarrörelsen.
Jag är glad över att vara med - Maria Sandel är en författare som ligger mig varmt om hjärtat sedan min tid på Socialdemokratiska Kvinnoförbundet som redaktör för deras tidning Morgonbris. Det var från en dikt av Maria Sandel som tidningen fick sitt poetiska namn. Hon var också en av de första redaktörerna för denna tidning som först utgavs av Kvinnornas fackförbund.
Hon är en av de de första proletärförfattarna Hennes romaner beskriver livet för fattiga kvinnor från arbetarklassen, hon tar upp ämnen som strejker och solidaritet. Hon tar också upp kontroversiella ämnen som aborter och homosexualitet i sina böcker, skrivna under 1900-talets första decennier.
Nu ska vi i det nya sällskapet sprida information om hennes författarskap, se till att hennes böcker blir utgivna på nytt och lästa och lyfta henne ur den oförtjänta glömska som drabbat henne.

Med fickorna fyllda av ännu inte inslagna drömmar

2011-12-09T13:04:00.001+01:00

Det jag minns mest från den tid jag var ung var att jag var så tacksam hela tiden. För lägenheter även om det var en sunkig etta i Sumpan, för de mest märkliga sommarjobb, för alla möjligheter som fanns och alla drömmar som skulle slå in. Jag var helt enkelt nöjd med mig själv och mitt liv. Jag kände mig söt och smart och ingen sa emot. Inga pengar hade jag, bara studielånet, så fattig som då har jag aldrig varit på pengar men så rik på förhoppningar, så med fickorna fyllda av ännu inte inslagna drömmar.

Att vara ung idag är så mycket hårdare. En fruktansvärt tävlingsinriktad tid där man ständigt matas med program och budskap om hur en efter en väljs bort, hur man inte duger, en slags hopplös ekonomisk situation, en konkurrensinriktad verklighet.

Hur skulle jag vara idag, undrar jag, om jag kom från Sundsvall till Stockholm med mina drömmar. Skulle jag se möjligheter eller skulle jag ge upp i förtvivlan över alla de murar jag måste ta mig över, skulle jag knäckas över alla kritiska omdömen om mitt utseende, min person och mina eventuella förmågor som unga drabbas av idag?

Njutarperiod

2011-12-08T16:04:00.001+01:00

Idag för första gången i år fick jag lust att julpynta. Jag vill byta de svala vita gardinerna mot de brokiga röda och ta upp broderade dukar. Jag köpte ett runt datumljus och en svarvad röd ljusstake. Det bara slog till. Kanske för att min lille tomte var på besök? När jag såg hans lilla ansikte omramat av nya tomteluvan , när han höll sin lilla hand i min och blev glad för pepparkaksbaket på dagis, då kände jag att nu, nu är det jul och jag vill pyssla bort en del stress jag har och gå in i en njutarperiod.

Olycklig rapport från en genuin snöhatare

2011-12-06T06:59:00.001+01:00

Brorsan rapporterar glatt från Offerdal att snötäcket tillåter snöskoterfärd. Han är glad. Jag tycker det är fullständigt vidrigt med snö. Varifrån kommer denna snöångest? Jag har ändå ett minne av mig som en liten glad flicka som susade fram genom skogen i Nacksta, upp till Hulistugan, nerför alla backiga snöiga stigar på skidor, med rödblommiga kinder, tillsammans med vännerna i Sallyhill.
Men mest kommer jag ihåg hur liten jag kände mig på de hemska skolutflykterna på skidor, hur jobbigt det var framför allt att åka på led och hur livrädd jag var då för backarna. Backarna var så stora, jag var så liten. Snön var så kall.
Kanske det är den senare känslan som dominerar nu, när jag i vuxen ålder tycker att det inte finns något så avskyvärt som snö och vinter. Halt blir det, kallt är det. Jag vill inte gå ut. Jag vill bara blunda och hoppas på vårsol och grön vinter.
Jag försöker med acceptans, jag försöker med alla tips jag får... Jag tänker att Milton blir glad ... men inget hjälper, det är bara hysteriskt vidrigt när snön börjar falla och det vackra gröna gräset försvinner under detta kalla vita som jag ska tvingas pulsa i månader framåt.

Ge denne författare förmåga att välja bort

2011-12-04T17:25:00.001+01:00

Att skriva en bok är verkligen att tvingas välja. Välja personer, miljö, intrig. Men kanske framför allt att våga välja bort. Allt kan inte berättas och jag blir grundligt trött på romaner som saknar denna förmåga till urval. Där ALLT redovisas. Jag tänker nu till exempel på den så hyllade Frihet av Jonathan Franzen. Först var jag ganska uppslukad och lite fascinerad. Sedan drunknade jag i detaljer och intresset slocknade. Jag kämpade mig igenom den fram till det olidligt detaljerade slutet. Inget fick anas i denna bok, ingen mystik finnas. Gud så tråkigt! Så otroligt präktigt skrivet. Vissa av beskrivningarna var så olidligt tråkiga att jag måste erkänna att jag skummade synnerligen översiktligt. Kära nån, ge Franzen förmåga att stryka och sovra i nästa bok, att lämna något till läsarens fantasi, bevare mig för denna präktiga redovisning, denna katalog av detaljer.

Tips om aktiviteter för en nästan tvååring

2011-12-04T07:44:00.001+01:00

Jag var med min miniman Milton på Junibacken i fredags, tillsammans med hela Stockholms förhoppningsfulla föräldrar, far- och mor-föräldrar tycks det mig som. Vi åkte tidigt för att det kanske inte skulle vara så fullt. Det var det. Jag måste tidvis bära Milton för att han inte skulle bli omkullsprungen av enorma mängder större barn. Det är fint på Junibacken, men alldeles för litet för det tryck som är.

Jag funderar på om det är rätta stället, egentligen. Var tycker ni man ska gå med sin nästan tvååring? Han gillade klart Fotografiska, han tycker om ytor. Spårvägsmuseet är kul för honom men lite torftigt tycker jag, kafé Glada Barn på Erstagatan är ett fint ställe där han lekte länge. Det mesta roar honom.
Så ge mig tips? Vart går ni med era upptäckarlystna nästan tvååringar?

Inget är som gamla vänner

2011-11-30T22:37:00.000+01:00

Gamla vänner, vilken trygghet. Några som känner en sedan lång tid tillbaka. Man kan relatera till minnen av saker som hände för länge sedan, man känner sig totalt trygg. Omhuldad. Så var det ikväll. Två av mina äldsta vänner och jag var ute och åt jättegod mat på Grands Matbar, vi pratade och skrattade, vi skämtade och pratade allvar och det är som om ingen tid gått när Ulf skrattar sitt glada skratt och Christer får ett av sina entusiastiska infall. En gång gick vi i samma gymnasieklass i Sundsvall. En gång för länge sedan. Jag ser dem som jag såg dem då, de ser mig på samma sätt och det är tryggt, roligt och alldeles underbart.

Ur tiden har de gått men i våra minnen lever de

2011-11-25T18:49:00.001+01:00

Det här är en bild av min mammas familj, tagen någon gång under 1900-talets första decennier i Skönsberg i Sundsvall.
Bagaren Emil Andersson, min morfar, hans hustru Elin och de av barnen som var födda då. Emmy, Elsa, Rut, Gulli (min mamma). Morbror Helge finns med och morbror Nisse är bebisen. Moster Kickan är är inte född. Alla är döda nu. Min moster Kickan gick ur tiden - som det så vackert heter - förra veckan.
I mitt hjärta har jag nu en så tydlig bild av hur Emmy, Elsa, Rut, Gulli och Kickan träffas på någon plats. De fikar, för det gjorde de jämt och de röker för nu när de ändå är döda kan de unna sig det, tycker de. Kanske Emil har bakat bullat åt dem. Och de pratar och skrattar och fnissar och tjafsar, för det gjorde de också. Jag vet inte om tanken är märklig men jag tycker så mycket om att se på hur de sitter där, den vackra Kickan som var Sundsvalls Lucia, min milda brunögda mamma Gulli, Rut som dog så ung att jag aldrig träffade henne, den snabba Elsa och den lite sorgmodiga Emmy. Vad mycket de har att prata om.
Min kusin, Kickans son, säger: "När någon dör, försvinner en värld. Och precis så är det, Kickans värld försvann men vi som lever, minns delar av den. Och så länge vi minns, lever morsan."

Så är det, förvisso har de gått ur tiden men i våra minnen lever de, våra glada fikande pratande bullbakande hårt arbetande mammor och mostrar...

Those were the days ... tänker jag för mig själv

2011-11-24T18:44:00.001+01:00

Those were the days, my friend
We thought they'd never end
We'd sing and dance forever and a day
We'd live the life we choose
We'd fight and never lose
For we were young and sure to have our way....

Den texten måste jag bara lägga under en facebookbild jag har just nu. Ibland blir jag så trött på mitt nutida ansikte så då hittar jag en bild som påminner om forntida dagar. Nu valde jag denna lilla bild. Och kände att precis så är det: Those were the days.
Det betyder inte att dagarna idag är tråkiga eller innehållslösa, inte olyckliga heller. Ändå fylls jag av vemod när jag ser Eva från då... så ung, så förhoppningsfull, så övertygad om att allt är möjligt.
Var det möjligt? Jo många drömmar är förverkligade. På vägen tappar man också.... människor man älskar som försvinner ur livet, en och annan dröm som ligger som en trasa på vägen.
Men det finns ingen bitterhet. Det finns dock vemod. Så här blev livet, tills nu.

Det gäller att veta mot vem eller vad vreden ska riktas

2011-11-22T22:07:00.001+01:00

Så snart jag kan ska jag se TUR-teaterns dramatisering om SCUM-manifestet som väckt så upprörda känslor. Jag läste just en bra kolumn i Veckans Affärer av Camilla Wagner, ni kan läsa den här.
Ett citat som smakprov:
"En grupp, som kallar sig Moderatmännen, har alltså blivit så upprörda över ett litterärt mordhot mot män som grupp att man väljer att mordhota specifika personer i verkliga livet?
I verkliga livet blir kvinnor stenade till döds, piskade, omskurna, systematiskt våldtagna i krig som män har startat. Även här hemma blir kvinnor ihjälslagna, unga flickor fraktas från sina hemland hit för att säljas till svenska män 10-12 gånger per dag. När de blir gravida utförs illegala aborter utan bedövning och när de närmar sig 20-årsåldern ”släpps de fria” till ett samhälle de inte har någon förankring i.
Var håller de upprörda Moderatmännen hus då?"

Det hon skriver var just det som motiverade mig att skriva den bok som snart utkommer som jag skrivit tillsammans med Johan Henniger, Förfärande är var Ängel. Om hur utsatta kvinnor är i vårt samhälle för ett extremt våld. Vi ville skapa en kvinna som slog tillbaka. Det gäller att veta var vreden ska riktas.

Dags för julefrid

2011-11-22T11:41:00.001+01:00

Den eländiga influensan ger sig inte. Den blev så klart inte bättre av den slitsamma resan till Åland i stället för vila i helgen. Men trist är det! Jag avskyr när kroppen bara säger ifrån fast jag har lust att göra massor av saker. Men jag får väl ta det som en varning från kroppen, jag har faktiskt arbetat otroligt intensivt hela hösten. Jag har lagt ner så många timmars hårt arbete på Förfärande Ängel - petat och petat med korret. Plus arbete med nya böcker som är på gång, plus skolbesök. Det är kul. Jag vill att det ska snurra. Men ibland snurrar det väl för fort och då säger min kropp ifrån. Som nu.
Jag försöker gå in i ett mer stillsamt varv. Jag längtar till julmånaden med tända ljus och juliga dofter. Bäst av allt blir det att dotter E (på bilden) kommer hem från en hel termin i Italien. Jag saknar henne. Tur att det i alla fall finns Skype så man kan sitta och småprata med varandra då och då!
I jul är mina tre barn hemma i Sverige, alla tre samtidigt. Det njuter jag av.

Aktuell Ängel i dessa SCUM-tider

2011-11-21T07:42:00.002+01:00

Visst är det fantastiskt att ett seminarium om maten och litteraturen långt ut i Ålands skärgård, på Brändö, samlar så många entusiastiska bokälskande människor? Det blir jag lycklig av. Värmen över det behövde jag eftersom jag åkte förkyld (resan dit tog tolv timmar!!!) och kom hem ännu mer förkyld. Jag hostar så väggarna bågnar. Så är det med små ljuvliga dagisbarn, jag hade glömt att hur de smittar, och knäcker en, dagisförkylningarna.
Men nu går jag ju ändå bara omkring och väntar på att boken ska komma, när som helst, vår Förfärande är var ängel, en roman om hämnd.
Ämnet med en kvinna som vägrar acceptera mäns övervåld mot kvinnor och i stället själv slår tillbaka - är ju i dessa SCUM-tider minst sagt aktuellt.

Här är bokens baksida. Och som sagt: man kan beställa från Förlag 404

Här kommer vår Förfärande Ängel

2011-11-18T01:36:00.001+01:00

I början av december landar Förfärande är var ängel i bokhandeln skriven av Johan Henniger och mig.
Förfärande är var ängel är en roman om hämnd. Om en ung kvinna som får nog av att vara rädd och börjar slå tillbaka. Hon börjar sin jakt på våldtäktsmän, pedofiler och killar som utnyttjar kvinnor. Hennes metoder är brutala.

Förfärande är var ängel är en 400 sidor tät thriller.
Johan och jag har arbetat på den tillsammans länge. Äntligen kommer den. Och som alltid är det så pirrigt när en ny bok är på väg ut.
Ängeln kan beställas från Förlag 404

Matupplevelser i litteraturen

2011-11-18T01:20:00.001+01:00

Jag är däckad i en influensa som inte vill ge med sig. I dag efterlyste jag huskurer på facebok och fick så många att man kunde göra en minibok. Jag testade nästan alla, mår bättre men inte bra.
Det är tråkigt för i morgon bitti åker Annica och jag till Åland på ett härligt seminarium om mat och litteratur. Vi ska prata utifrån våra Bärböcker. Seminariet äger rum på lördag men vi åker redan tidigt fredag morgon.
Det är härligt att tänka på matminnen i litteraturen. Saftiga skildringar av mat. Vad kommer du att tänka på?
Jag älskar skildringarna av barbecues i södern i Borta med vinden. Jag hade aldrig hört ordet när jag läste boken första gången och uttalade det på sundsvallska. Jag ville bara vara med där. För att inte tala om bilden jag fick av Scarlett när hon sliter en rädisa ur Taras jord och känner att hon kommit hem.

Jag tänker också på Ådalens Poesi av Pelle Molin. I den finns kapitlet Kams som pappa brukade läsa högt. Vi skrattade så vi tjöt - pappa också - vid beskrivningen av hur hur den lille hungrige pojken satte en alltför stor deg så det fanns kams i hela huset.
Men som sagt: vad minns du?

När jag försökte bevisa hur lik min pappa Don Draper är

2011-11-16T12:16:00.001+01:00

Riktigt hur sjuk jag är insåg jag inte förrän i morse. Ja, det är Milton som gett mig en dagisinfluensa så det är inte så farligt. Men jag vill aldrig erkänna att jag är sjuk. Så igår tillbringade jag dagen med att fålla upp gardiner och städa i stället för att vila. Skriva eller tänka orkade jag inte. Men något måste jag ju göra. På kvällen mådde jag riktigt dåligt men Ellen kom hem från Italien och det piggade upp mig en stund.
Men sedan hade jag yrande feberdrömmar hela natten. Allt verkade så genialt. Jag skulle skriva ett så otroligt klokt facebookinlägg där jag jämförde Don Draper i Mad Men med min pappa. Ja, jag hade en vision av att Don Draper var på Dagbladets redaktion, rökte ihop med min pappa, pratade PR och jag funderade på hur slående lika de var på något sätt.
Efter detta intensiva umgänge hela natten vaknade jag helt slut. Visst är det jobbigt när drömmarna tar över, när man yrar och brottas med konstiga formuleringar en hel natt? Dessutom tycker det är genialt - ända tills morgonljuset silar in och man inser att natten var galenskap.

For mig som gillar att stiga ur den vanliga verkligheten in i en annan bubbla

2011-11-12T13:45:00.001+01:00

Det är så att det var länge sedan jag såg en Woody Allen-film, tröttnade på honom, tröttnade på hur alla unga kvinnor skulle föreställa falla för honom i film efter film. Gillar inte heller Owen Wilson som spelar huvudrollen.
Nu gick vännen och jag i alla fall på Midnight in Paris, kan aldrig säga nej till Parisnostalgi. Jag är den värsta Parisnostalgikern.
Och faktum är att vi tyckte filmen var underbar. Den yttre handlingen är framför allt att en modern amerikansk man som vill bli författare stiger ur sin vanliga verklighet vid midnatt i Paris och transporteras till tjugotalet där han träffar Hemingway, Djuna Barnes, Man Ray, Gertrude Stein (som läser och lovordar hans manus).
Helt ljuvlig film, sen gick vi till Urban Deli och åt ankleverpastej med plommon och drack franska viner (de har franska veckor där nu med underbar mat) .
Vi var också i en bubbla. Steg ur den vanliga verkligheten och in i en annan.
Här ett citat ur filmen:
Luis Buñuel: A man in love with a woman from a different era. I see a photograph!
Man Ray: I see a film!
(Owen Wlson): Gil: I see insurmountable problem!
Salvador Dalí: I see rhinoceros!

Ge fantasin luft och vingar

2011-11-12T09:46:00.001+01:00

Ibland säger folk till mig: Varifrån får du dina idéer?
Ibland säger elever i skolorna: Jag har ingen fantasi.
Idéer har vi alla. Det gäller att locka fram dem. Fantasi har vi alla om den får luft och vingar. Ju mer vi får möjlighet att använda vår fantasi desto lättare blir det att flyga.
Ni skulle ha sett de fyra sjätteklasserna i Nacka vi träffade, Annica och jag, i onsdags. Vi hade deckarskola med dem. Det är kul! I fyra klasser skapade vi intriger till en deckare nära dessa barns egen verklighet. De kommer på fantastiska historier. De har idéer, de har fantasi. Precis som vi alla. När börjar denna plågsamma nedbrytning av tanken på allas fantasi, allas möjlighet att drömma. Vem bär ansvaret?

En av de bästa sakerna som händer med våra deckarskolor är att lärarna ofta efteråt säger: Men vad kul, det var andra barn som pratade mest denna lektion, helt andra barn som utvecklade tankar kring intrigen än de barn som brukar höras.

Så trött att jag mådde illa

2011-11-11T22:36:00.001+01:00

Den här veckan har varit som att åka karusell för mig - och då ska ni veta att jag inte klarar av att snurra för fort. Därav tystnaden på min blogg. Om ni undrade :)
Nu får ni några kortisar om livet en författarvecka som denna.

Jag ser mig som en blyg person även om jag inte längre är det. Paradoxalt. Men en gång i tiden var jag riktigt blyg inuti och kämpade hårt med mig själv för att komma över det. Att tänka sig då att jag skulle stå framför hundra högstadielever och prata om mitt författarskap, det var otänkbart. Att skriva var inget jag var rädd för, men att behöva ställa mig upp inför andra okända, till och med ointresserade, och våga prata som jag gör nu, det kunde jag inte föreställa mig.

Det gjorde jag nu denna vecka på skolbesök där jag skulle stimulera eleverna till att skriva noveller i en ambitiös skrivtävling på deras skola

Kvällen innan satt dotter E och jag uppe sent och pratade, hon skulle åka till sin syster i Rom och vi hade mycket vi ville prata om. Sen kväll, upp tidigt, anspänning

När dagen var slut tog jag X2000 hem, jag satt hela resan med en plastpåse i handen, kunde inte röra mig, knappt andas, övertygad om att jag skulle börja kräkas.
Men det gick bra. Jag kom hem. Jag drack te, och dagen var bra.

Så mycket bättre, ett program som gör mig glad

2011-11-05T21:02:00.002+01:00

Ser på teve, lördagar brukar vara tråkiga. Men för en vecka sedan såg jag Så mycket bättre, sedan följt av Downton Abbey, favoritserie. Jag såg hånfulla kommentarer på nätet om varför Tomas Ledin skulle ha så mycket tid. Själv njöt jag av programmet. En grupp supermusikaliska artister som bjöd på sig själva, som är positiva till varandra, som generöst tolkar varandras sånger, skrattar och gråter - det var så fint.
Nu är det Eva Dahlgrens kväll, henne tycker jag så mycket om. Så fint det är. Mellan sångerna berättar kvällens artist om sig själv, anspråkslöst, roligt. Ingen hånar någon, ingen blir kallad ful och hemsk som i Idol, ingen blir utröstad.
Mikael Wiehe, Lena Philipson, Laleh, Timbuktu, E-Type, Eva Dahlgren och Mikael Wiehe tolkar varandras låtar i vänligt samspråk och stor musikalitet. Vilket generöst program.
Vad jag är trött på alla mobbings- och utröstningsprogram. Vad jag avskyr att inte kunna sätta på teven utan att någon ska röstas bort.
Bland annat därför tycker jag så mycket om detta snälla men alls inte menlösa program. Titta du också!

Se Alfons på ajpädden! säger det moderna barnet

2011-11-05T08:48:00.001+01:00

Miltons föräldrar tycker att han kan få se på tv nu. Så jag gjorde vad jag länge längtat efter: Köpte Trolltider, världens bästa adventskalender, skriven av Maria och Camilla Gripe med fin musik av bland andra Björn Isfält. Vi såg den när den sändes 1979 och den var magisk.
Men Miltons lilla underläpp började darra redan efter några minuter. "Troll läskigt!" sa han. Stig Järrel som Maktmästaren, nä det var inget för den lille. Inte än. Nästa gång.
Trollen var nästan lika skrämmande som draken Katla som vi såg på Junibackens tåg, det pratar han ofta om.
Vad har jag utsatt honom för?
Alfons däremot, och Bamse... det tittar vi på ibland på min iPad.
"Titta Alfons på ajpädden", säger det moderna barnet.
Men jag tycker det är roligare att läsa.
Favoriten Bu och Bä till exempel av Lena och Olof Landström.

Tur att jag inte är en romanfigur som får mina innersta hemligheter avslöjade

2011-11-03T11:48:00.000+01:00

Ellen ligger utsträckt i soffan i mitt arbetsrum och skriver sin uppsats i ekonomisk historia, jag sitter vid skrivbordet och skriver olika saker.... kanske en aning splittrat just idag men så måste det få vara ibland. Vi lyssnar på min franska Spotifylista.
Igår grubblade jag hela dagen på vilken skuld karaktärerna i min och Annicas nya roman Nog släpar med sig genom livet. Det är spännande att tänka på. Först har vi beskrivit deras fasader, vilka de tror att de är, vilken bild de vill visa världen. Nu grottar vi oss in i dem och ser deras innersta hemligheter och allt det de inte vill visa. Tur att jag inte är en romanfigur som någon får rota i!

Hur kan man slippa Com hem och deras usla service?

2011-11-02T09:12:00.001+01:00

Finns det något som kan driva mig till vansinne så är det den usla kundtjänsten hos olika bolag. Just nu Com hem. Man översköljs av deras usla reklam, i teve, i mailen, överallt. Gapig och ointressant. Den måste kosta hur mycket som helst. Men när man vill ha svar på en enkel fråga från Kundtjänst så svarar de helt enkelt inte. Vi drabbas alla av det - men varför accepterar vi?
Helt plötsligt stängde Com hem av våra extrakanaler, det visade sig att en överföring i auguti inte gått igenom så de har skickat fakturan till Inkasso. Har jag fått något meddelande om det? Någon påminnelse om fakturan? Nej ingenting, jag upptäckte det först när jag gick in på nätet för att begripa varför kanalerna var avstängda och insåg att fakturan låg där obetald. Jag betalade direkt förstås men ville ha svar från Com hem på varför de inte hört av sig och när de sätter igång kanalerna igen som jag betalar för. Tror ni de svarat på de tre mail jag skickat? Inte. Men flåsiga erbjudanden om fantastiska möjligheter att köpa till fler kanaler, det skickar de.
Jag försöker nu förstå hur jag kan slippa Com hem. Jag vill inte betala ett bolag med så usel service.

Gräs-ligt lurad av min iPad

2011-11-01T10:01:00.000+01:00

När jag ätit frukost på morgonen gör jag en perfekt latte och tar med mig datorn i ena handen, latten i andra, går över gatan till mitt arbetsrum. Jag håller fortfarande på att flytta runt mina saker. I morse drog jag soffan till ett annat hörn, satte upp tunna vita gardiner - och ja nu tror jag det är bra ett tag. Bitarna har falilt på plats. Det är alldeles underbart att gå till jobbet. Jag känner en obeskrivlig harmoni när jag sjunker ner vid mitt skrivbord och öppnar datorn.
Jag har lovat mig själv att inte göra som jag brukat, skynda mig att öppna datorn så fort jag vaknat. I morse gjorde jag det ändå, öppnade min iPad samtidigt som jag öppnade ögonen och såg ett omslag som fick mig att hicka till, omslaget till vår nya bok Förfärande är var Ängel. Det var bara det att min kära iPad visade fel färger så plötsligt var det ett gräsgrönt omslag jag fäste blicken på. Hemsk färg, jag skrev snabbt att NEJ inte den färgen. När jag kom ner till arbetslokalen, lugn efter frukost och kaffe, och öppnade min dator fanns där ett förvånat brev från förläggaren: Vaddå grönt--- och i Macen var det rätt färg. Tack och lov. Så nu pillar vi vidare med stilsorter, bilder, färger...

Nu finns vi i en låda på Palatset, Maria och jag!

2011-10-30T14:39:00.001+01:00

Nu har vi bokpratat i Röda Rummet på Palatset, Maria och jag. En alldeles underbar upplevelse, Röda rummet är fyllt av gamla röda sammetssoffor och fåtöljer, ett inbjudande rum. Där blev vi utfrågade av Ebba, som är en av "bokarna" i Palatset. Åh jag skulle ha varit en bokare om jag var ung tonåring idag, tänk att ha ett helt palats att leka i!
Vi berättade om vår nya bok, Sopkungen, läste lite och svarade på roliga genomtänkta frågor. sedan fick vi en glaslåda att "pimpa" med bilder av oss själva, böcker med mera. Vi tog med en stor tallkotte vi hittade på Korsika när vi var där och skrev Papparesan.
Upplev Palatset när ni är i Stockholm, med eller utan barn från sex år och uppåt.

Denna rika mångskiftande bloggvärld som Horace verkar ogilla så

2011-10-29T15:38:00.000+02:00

Jag var ju lätt irriterad på Horace Engdahl som uttalade sig så fördomsfullt och von oben om bloggare i vintras. Nu återkommer - enligt förhandsartikel - samma yttranden i hans nya bok. Synd att han är så okunnig, jag gillar annars många av hans tankar i de små böcker han skriver. Men bloggare drar han över en kam, lite försmädligt spýdigt. Om han bara visste vilken underbar värld av bokbloggare det finns. Så många kloka, tänkvärda entusiastiska inlägg jag läser, så besjälade bloggar, så många författardrömmar. Minst lika många inlägg är lika klokt skrivna som Herr H:s tankebubblor. Men de publiceras så klart inte med automatik av fina förlaget utan lever sitt liv i bloggvärlden - men läses, älskas respekteras av alla som tagit sig tid att se hur mångskiftande bloggar är och inte drar alla över en kam.

Författare och bloggare i kamp mot tystnad och förtryck

2011-10-29T10:09:00.000+02:00

Bilden tog jag vid en skola i Hoi Anvid mitt senaste besök i Vietnam

I söndags, efter en veckas intensivt skrivande, var jag helt slut i huvudet, tänk er en urkramad citron. Dessutom var jag uttråkad och osocial. Så kan det bli ibland.
Bestämde mig efter en dags vila att försöka vara lite mer utåtriktad denna vecka. Jag har lyckats så bra att jag nu, denna lördagsförmiddag, sitter utpumpad i soffan. Men glad! Två fantastiskt bra och givande författararrangemang hann jag med: Den arabiska våren på Dramaten med bloggare och författare som engagerat berättade och läste texter från kampen för demokrati i Egypten, Syrien, Tunisien. Upplyftande om än också mycket sorgligt eftersom så många liv offrats. Vilket mod dessa bloggare och författare visat, så viktiga de varit i kampen för demokrati.
Mer sorgsen blir jag över att få veta mycket om Tystnaden i Vietnam på ett PEN-möte dagen efter. Kristoffer Leandoer och Elsa Håstad berättade om tystnaden, om övervakningen och förtrycket av bloggare, författare och demokratikämpar i det land jag älskar så mycket.

Prata böcker vid frukostdags

2011-10-28T21:42:00.000+02:00

Vilken bra idé av den roliga kreativa bloggen Breakfast Book Club - ett gäng människor träffas på konditoriet Vetekatten en tidig morgon, vi har läst, mer eller mindre noga, samma bok och samlas för att prata om den. Denna min första gång talade vi om en bok som jag tyvärr inte alls gillade, Dawn Frenchs debutroman En liten smula underbar.
En i mitt tycke liten smula gapig och inte särskilt underbar roman på ett språk jag inte alls gillar. Men flera i gruppen tyckte det var en varm och rolig roman - jag gillar verkligen att man kan läsa samma text och tycka så olika.
Nästa månad ska vi tala om den så sågade nya romanen av Ulf Lundell. Har inte läst än, men lovar återkomma.

En varm hand att hålla, en eld som brinner

2011-10-23T08:45:00.000+02:00

Jag står på landet i solen. En höstdag på min lilla ö med min vän. Vi eldar i tunnan och pratar om livet. Delar drömmar och tankar. Vi skulle egentligen ha eldat upp den stora rishögen som väntar, men vi har bara några timmat just denna dag innan båten går hem igen och nöjer oss med stillsamt eldande i den rostiga tunnan. Ett stråk av sorg finns i mig. Träden har tappat sina löv och jag ser några tomter bort,till vännernas hus, dem som vi köpte hus med samtidigt. Nu är en av vännerna gammal och så sjuk. Jag minns honom så stark i hans krafts dagar, jag minns honom litet svagare sittande på sin veranda. Jag tänker på hur fort ett liv går. Nyss var vi unga och köpte husen på ön för att våra barn skulle växa upp där. Och nu. Livet går för fort.
Just därför gäller det också att ta vara på det liv man har. Vi dricker ett glas gott Ripassovin, vi lägger ner några pinnar till i tunnan. Vi ser framåt och delar drömmar. Så vill jag ha det. Ett hus för barn och barnbarn. En eld som brinner. Drömmar, en varm hand att hålla.

Hur har du det med dina årsringar

2011-10-20T20:32:00.000+02:00

Bodil Jönsson den kloka, talar om våra årsringar. De finns där, en för varje år av vårt liv och kanske minns man tydligare ringarna när man blir äldre, grubblar hon som sedan några år gått i pension (men förstås fortsätter skriva och tänka klokt). Hon pratar om hur våra årsringar finns där, kommunicerar med varandra. Jag gillar att tänka tillbaka på mina årsringar. Just nu är jag sysselsatt med Eva årsring 1969. Den årsringen kommunicerar nu med den jag är idag och samtal uppstår inom mig som kanske gör mig inåtvänd, de ger många funderingar.
Hur har ni det med era årsringar, kommunicerar de med varandra?

Ett Palats för kultur

2011-10-19T23:12:00.000+02:00

Ikväll har jag varit på Palatset för första gången, detta hus för barnkultur på Riddarholmen i Stockholm där barn från sex års ålder och uppåt får uppleva massor av kultur. I varje rum i detta Harry Potterpalats - ja jag tänkte i alla fall på Pottervärlden i alla dessa magiska märkliga rum - finns mängder av möjligheter till skapande för barn och ungdomar.
Det var BUS - alltså sektionen för barn och ungdomsboksförfattare i Författarförbundet - som hade mingelmöte där och blev guidade runt av eldsjälen Moni Nilsson-Brännström.

I ett underbart rum med röda sammetsfåtöljer och röda draperier får barn och ungdomar möta författare - bland annat mig och Maria Herngren som pratar om Sopkungen den 30 oktober.

Öppna fönstret mot världen med Al Jazeera

2011-10-19T10:39:00.001+02:00

Vilken liten trång värld de svenska media visar. Mediastormen i ankdammen mot Juholt förra veckan fick ta all plats. Än en gång är jag glad över mitt beslut att aldrig köpa kvällstidningar. Men man kunde heller inte slå på teve eller radio utan att dränkas i flåsiga reportrars egna spekulationer.
Då är jag så glad över att Ellen och jag lade till nyhetskanalen Al Jazeera på engelska i vårt teveutbud. Världen öppnar sig. Det finns inte bara Sverige, det finns inte bara Europa. Från alla hörn av världen strömmar det in intressanta aktuella rapporter som inte ens blir en notis i våra västcentrerade media. Jag är så tacksam för det. Det är som ett fönster mot HELA världen. Testa du också. Reportage, analyser. från hela vår värld. Intressant är det också att det är många kvinnliga reportrar och nyhetsuppläsare.

Jag, en lejoninna som beskyddar mina barn

2011-10-15T23:47:00.000+02:00

Det ligger en mycket liten människa intill mig i sängen. Mitt lilla barnbarn sover över. Så liten, så värnlös. Ändå en lite person med helt egen karaktär. En personlighet helt unik och speciell som jag anser att alla barn är, men till just detta barn har jag en sådan närhet. Jag vill inget hellre än skydda honom, hålla honom nära. Det är lika starkt som de känslor jag hade för mina barn. Lejoninnekänslan kanske, jag känner att skulle någon hota mitt barn då slår jag tillbaka. Det är en kärlek som är så ursprunglig, så stark och med sådana beskyddarinstinkter att jag ibland själv nästan förvånas, men bara nästan. Den dag jag fick mina barn, det var den dagen jag insåg att djupt inom mig finns en lejoninna.

Omvandla sitt liv till litteratur för att förstå sig själv

2011-10-14T23:43:00.001+02:00

Jag hade en intensiv läsperiod, men nu är det stillsamt. Det beror på att jag är i ett uppslukande skrivskede själv och då orkar jag inte intressera mig för andra böcker, de blir för påträngande. Men det känns som en saknad. Nu har jag lämnat iväg ett manus jag arbetat med ett tag. Men en annan bok låg och väntade. Den boken gör alltid det. Jag har skrivit på den så länge men den blir inte färdig. Det är nästan otroligt vad man kan ändra i ett manus, peta, skriva om. Dra ifrån, lägga till. Jag börjar tro att jag inte vill ge ut detta manus, jag kanske bara skriver för mig själv, för att förstå hur jag utvecklades under en viss period av mitt liv. Hur jag kom hem. Jag skrev om mitt manus säkert tre gånger innan jag förstod vad det var som boken handlade om, egentligen. Och nej, det är ingen självbiografi, men jag har tagit en del händelser och känslor från mig själv.
Omvandla sitt liv till litteratur för att sedan kanske förstå mer av sina egna handlingar och motiv? Det kanske är det jag håller på med och det tar kraft, det är en upptäcktsresa. Kanske ska det vara en resa med mig själv som ende deltagare.

Mycket yta och litet själ på årets Bokmässa

2011-10-13T10:26:00.001+02:00

När jag tänker tillbaka på Bok och Biblioteksmässan för att jag fick en senkommen kommentar om mässan från bloggvännen Peter, så känns det svettigt och trångt och det ligger en doft av ljummet rödvin i pappersdunkar över hela stämningen. Lite tråkigt. De första mässorna jag var på var mer en mässa för boken, för skrivandet och läsandet. Jag vet inte om jag förändrats eller om det är Bokmässan?
Men min vän Karin var på Bokmässa i Kenya ungefär samtidigt och kom hem helt lyrisk. Alla pratade om litteratur, om skrivande, om poesi - det var helt enkelt en mässa till bokens lov.
När jag hörde det insåg jag än mer hur Bok och Bibliotek så mycket blivit en mässa till kändisförfattarnas lov, till massförsäljningens lov, det är inte så kul
Mycket yta, litet själ,
Ändå är jag antagligen där igen nästa år.